Tanken på att ta körkort har kommit och gått.

Jag hade inget riktigt stöd hemifrån. Mamma trodde att jag skulle hoppa till när något plötsligt kom utanför bilen och att jag tappar koncentrationen. De var jag också lite orolig för. Det visa sig att båda hade fel på den punkten.

De började för ca 8-10 år sedan. Då som nu känner jag, vilken frihet det skulle vara att ha körkort. Jag tog reda på var en trafikskola fanns här i Stockholm som har anpassade bilar.
Åkte dit och gick igenom vad jag skulle börja göra för att få övningsköra. Jag fick veta att Vägverket ville träffa mig innan. Sedan ordnade jag körkortillstånd.

De hjälpmedel som jag behöver är en automatväxlad bil med blinkers i nackstödet och en knopp på ratten.

Det krävdes många lektioner, då pratar vi om ca 80 dubbellektioner. Jag kom ganska långt i körningen men teorin var det värre med. Jag var dålig på den. Sedan började jag få mindre pengar och var tvungen att avvakta.

Jag började igen ca -04 och ville göra ett nytt försök. Var tvungen att besöka Vägverket igen och förnya mitt körkortillstånd. Gick en teorikurs och körde igen. Efter ett tag så ville jag veta hur många lektioner som läraren trodde att jag skulle behöva förutom de ca 30 lektioner som jag har redan tagit. Jag fick till svars 80 till 100 dubbellektioner till.

Om jag kunde övningsköra även hemma så minskar ju utgifterna. Vem har en anpassad bil innan man har körkort?

Jag skriver detta brev för jag tycker att man bör ändra systemet och samhällets syn då det är så svårt att erbjuda arbete åt funktionshindrade.
Ska man t.ex. ha 4 års ingenjörsutbildning för att få ett städjobb. De är kanske överdrivet men så ser det ut. Jag kan känna att jag hamnar mitt emellan stolarna i alla system.

Vart vill jag komma med det här? Jag vill skapa en debatt om vår situation. Varför är så många handikappade arbetslösa? Jag tror inte på det här med att det inte finns jobb.

Jag fick en inbjudan av Unga handikappade att åka på ett informationsmöte om en CAD-utbildning på TeleNova, hösten -95. Mitt intresse för det var inte stort, men där fick jag höra att de även skulle ha en pc-samordnarutbildning, vilken jag började på efter några veckor.

Utbildningen var på 20 veckor plus praktik. Den fick jag göra där på företaget.
Sista dagen på praktiken ville chefen prata med mig. Hon erbjöd mig en provanställning på 75% där under sex månader. Det gick så bra för mig att de ville anställa mig. På hösten -01 fick jag veta att jag inte skulle fortsätta att jobba p.g.a. arbetsbrist, så jag slutade där februari -02. Detta ledde till att jag blev sjukskriven för stress, hösten –01, till att börja med fram till och med sommaren -02.

Under tiden ringde jag till AF och FK och ville ha stöd och hjälp med hur man kunde gå vidare och få ett nytt arbete.
Arbetsförmedlingen tyckte att jag behövde läsa in grundämnena för att vara mera attraktiv på arbetsmarknaden. Då började jag att prata med Försäkringskassan om Rehabersättning för att kunna studera. Det var inga problem att få det under studierna.

Jag sökte då till folkhögskolor i Stockholm efter som jag bor här. Vid Alma Folkhögskola hade de inget ”lägre” tempo på studierna. Det skulle innebära att jag inte skulle hinna med både studierna och livet runt om kring. Jag sökte även till Långbro Folkhögskola och var där på intervju, men fick nej.

Jag tog då kontakt med Arbetsförmedlingen Rehabilitering i Tullinge, men fick inget stöd därifrån på grund av sjukskrivningen.

Samtidigt som man börjar fundera om man inte duger något till, sitter man hemma med en pärm full av betyg från studier och arbete.

Arbetsförmedlingen kan inte hjälpa mig att få ett arbete, Försäkringskassan kan inte ge Rehabersättning om jag inte deltar i någon utbildning, läkarna kan inte sjukskriva mig längre för jag är inte sjuk. Följden blev att jag håller på att utredas för sjukersättning (förtidspension). Vilket jag har idag.

Samtidigt så hör man att regeringen vill få ner arbetslöseheten. Jag har hört siffran ca 80% arbetslöshet bland handikappade. Hur har de tänkt att få ner den siffran närmare noll?

Assistans bygger ju på vad jag behöver hjälp med, det är ju själva grundbulten i arbetet.
Jag är med och talar om vad assistenten ska göra. Det ser jag som en självklarhet. Sedan kan man diskutera hur mycket jag som brukare ska vara med och tala om i varje sak. Jag tänker på om jag ska be assistenten att t.ex. vattna eller diska. Hur noga ska jag vara? Ska jag säga: sätt på vattenkranen, fyll upp ca 8 cm vatten i diskhon och beskriva hur assistenten ska hålla t.ex. koppen för att kunna diska den på alla sidor. Eller är dessa saker underförstådda då jag ber assistenten att diska?

Jag hade ett förhållande med en tjej som har ett större assistansbehov än jag, vilket innebär dygnetruntassistans. Det var inget som jag tänkte mycket på, för jag har erfarenhet sedan tidigare av en partner med lika stort behov. I ett förhållande tycker jag att man inte får begränsa sig pga. assistenterna, ja, såvida det inte gäller något olagligt vill säga.
Jag minns när jag skulle sova över hos min flickvän. Jag fick sova på en madrass på golvet för det gick inte att lösa på något annat sätt.
Som människa vill man ju ha sex ibland med sin partner. Jag fick lära mig att de skulle bli mycket svårare än vad jag trodde.
Jag märke snart att det var något som inte var som det skulle.
Det framgick ganska fort att hennes assistenter hade sagt att de skulle säga upp sig om vi hade sex. Ja, förutom en assistent som jobbade en kväll varannan vecka. Snacka om schemalagt sex.

Förresten, om jag skulle vilja snatta eller dylikt så behöver jag ju mina armar och ben, det som jag har assistent för. Hm. Ska armar och ben säga åt resten av kroppen, att ”fy, detta är olagligt”. Undrar hur det skulle gå? Antagligen åker personen och assistenten fast. Men stopp här nu – har inte assistenten bara gjort sitt arbete, ja, som armar och ben?

Om man skulle vilja testa sex i andra kombinationer än med någon av det motsatta könet. Man kanske vill pröva en trekant eller vara med någon av samma kön. Vågar man det?
Eller avstår man för att man inte vill att ens assistenter ska få veta något? Om svaret är ”ja” så kvarstår frågan. Gör man saker som man själv vill, eller tar assistenten ”kontrollen” över vad man gör och inte gör?
Tar man till andra sätt? Köper man sex? Det är ju olagligt.

Självklart finns det saker som kräver mer planing.
Jag kom just nu att tänka på: Skulle jag kunna bestiga Mount Everest med assistenter? Svaret borde vara ja. För det är det jag vill. Men antagligen ligger många hinder i vägen som man först måste lösa.

En riktigt intressant faktor är det här med ekonomin och olika träningsmetoder. Vi som har personlig assistans genom LSS får en viss summa per assistenttimme. Om man tänker långsiktigt vad man gör av med för belopp i assistansersättning. Räknar med att man lär sig att klara mera själv, vilket man nästan alltid gör. Då behöver man förmodligen färre assistenttimmar. Det blir mindre pengar som behövs betalas ut för assistans.

En grej med Move&Walk är att där ser de en inte som handikappad som behöver tonvis med hjälpmedel för att kompensera upp det som man inte kan. Med det menar jag att om man får tillgång till rätt träning så skulle man slippa vissa hjälpmedel som man har fått.

När jag började träna på Move&walk kostade en månad ca 12.000kr. Nu är summan uppe över 30 000kr. Jag vet att en del landsting betalar för träningen medan andra inte gör det eller bara för viss åldersgrupp.

Det hela började med att jag såg en film -96 som hette ”Jo du kan” av och med Lars Mullback. Den handlade om en träningsmetod som finns i Ungern och heter Petö-metoden.

Jag blev intresserad av metoden och ville testa den. Sedan något halvår eller år efter det så hörde jag att det skulle öppna ett center i Nässjö. Jag började ta reda på lite mer information innan jag vågade anmäla mig. I februari -98 så var jag nere på en bedömning. Jag fick veta att jag skulle troligen få komma ner redan samma år.

Min första träningsmånads i Nässjö blev spännande. Det var meningen att jag skulle träna mellan 9 och 12. Jag var spänd på hur träningen skulle vara. Väl där inne så mötte jag 6 ungdomar som var ca 17 år. Vi fick göra några övningar så de fick se vad man gick för. Dessa övningar var alldeles för lätta för mig kände jag men jag sa inget. Efter träningen så funderade ”ja var det så här lätt”.
Vid frukosten morgonen därpå så kom tränaren och sa ”jag vill se dig i EM. gruppen idag.”, en tuffare grupp.

Träningen var timme kortare. Efter träningspasset så kunde man vrida ut svett ur tröjan. Alltså ett mycket högre tempo.

Själva träningen är tuff, de anpassar den så att det blir utifrån vad man klarar. Vilket är bra, att den är anpassad efter individen.
Det är alltså inte som att ta fram en kokbok och sedan ska alla följa receptet.

Jag vet att många säger ”varför åker du ner dit när du kan träna här på gym”. Jag blir så arg när jag hör det. För på gym blir du bara starkare. Där kan du aldrig bli bättre på dina rörelser, om du inte kan göra dem perfekt ifrån början. Jag fattar inte det. Ska man inom ”vanlig” träning som är beviljad(?) i hela vårt moderna land, kunna träna med flera tyngder utan att få lära sig att använda muskler och leder på ett effektivt sätt som man kan använda i sin vardag.