Kategoriarkiv: Krönikor

Ifrån Pipersgatan till rymden fast om radio, ifrån P5 till P4

I de här inlägget har jag försök att samla mina minnen som har med radio att göra.

När jag bodde hemma hos mamma i Trollbäcken som ligger i Tyresö, så har jag för mig att radion stod oftast på.
Programmen som jag minns ifrån den tiden är, Upp till 13 där barn fick ringa in och svara på någon fråga och vinna en eller flera skivor samt önska låtar.
På helgerna blev det att jag åt pannkakor krusbärssylt till någon kombinerad frukost och lunch, i bakgrund stod Melodikrysset eller svensktoppen på.

När jag skulle åka till Träffstugan så hade chauffören ofta på radiokanalen P5 och varje fredag vid ett klockslag jag tror att det var kl 18.23 (tror jag) så spelade dem låten Hooked by a feeling med Björn Skifs.

Jag minns att P5 hade ett program någon dag efter julafton, året kanske var 1997. Jag hade inte haft internet så länge. Man fick maila in vilka julklappar som man hade fått. Bara efter någon minut efter att jag hade mailade in så läste programledaren upp mitt mail. Det var första gången som jag fick kvitto på hur fort ett mail kommer fram.

När jag tänker efter så har jag varit på en del evenemang som P5 och på senare år P4 har haft. Här nedan får ni läsa om dessa tillfällen.

Jag minns inte riktigt vad det var för öppet hus som radion hade, jag åkte till Pipersgatan där P5 hade sina lokaler. Det var små lokaler på botten våningen eller i källaren, jag har för mig att man gick ner för att komma in i lokalerna.
Jag minns att jag fick titta in i Lasse Perssons arbetsrum. Ett rum fullt med olika vimplar och matchtröjor ifrån olika lag.

Radio vid Pipersgatan

En annan gång hade de någon utomhus sändning med Kjell Eriksson och Lasse Persson vid Hornstull. Bilden är tagen vid de tillfället:

Radio vid Hornstull
Hösten 2008 lämnade man Kungsholmen och flyttade in i stora radiohuset på Gärdet.

Här kommer koppling mellan rymden och Pipersgatan som fanns förut.
När Christer Fuglesang var uppe i rymden 2006-12-10 kl 02:47 började han arbetet med att lyfta rymdfärjans huvudlast byggelementet P5 på plats på den internationella rymdstationen.

Via Facebook i början av november 2008 såg jag att Anders Björkman, Lailas son var vän med Lasse Person. Jag blev minst sagt överraskad, Lasse Person är Pappa till Hampus som är Anders Björkman plast son.

Jag har för mig att Fredrik Eliasson hade ett program på helgerna som hette svedela. Ett program som handlade om svensk musik, man kan nog att det var rätt lik Musikplats Stockholm, fast utan live-scenen.
Jag som har säsongskort på A.I.K. ishockey i Februari 2010 Startade A.I.K. med Livestudion som Viktor Petrovski leder. Det tog en tid innan jag “kopplade” att det var Viktor som några år tidigare jobbade på P5.

I januari 2013 åkte jag till Pipersgatan för att ta några bilder. Om man tittar noga så ser man att det är mörkare färg på fasaden högt uppe på huset, det var där sylten satt.
Radiohusfasad

Sedan November 2011 försöker jag gå på varje Musikplats som Sveriges Radio Stockholm anordnar på fredagar mellan 12.30-13.00. Det finns två fredagar som sticker ut för mig.
Idde schultz som var där i slutet av november 2012. Henne missade jag tyvärr dels för att jag var trött och dels för att jag hade inte kolla ordentligt vem det var som spelade, jag var trött så jag stannade hemma. Här kan ni läsa mer om det.
Den andra konserten är naturligtvis Petra Marklund.

Körkort – till vilket pris?

Tanken på att ta körkort har kommit och gått.

Jag hade inget riktigt stöd hemifrån. Mamma trodde att jag skulle hoppa till när något plötsligt kom utanför bilen och att jag tappar koncentrationen. De var jag också lite orolig för. Det visa sig att båda hade fel på den punkten.

De började för ca 8-10 år sedan. Då som nu känner jag, vilken frihet det skulle vara att ha körkort. Jag tog reda på var en trafikskola fanns här i Stockholm som har anpassade bilar.
Åkte dit och gick igenom vad jag skulle börja göra för att få övningsköra. Jag fick veta att Vägverket ville träffa mig innan. Sedan ordnade jag körkortillstånd.

De hjälpmedel som jag behöver är en automatväxlad bil med blinkers i nackstödet och en knopp på ratten.

Det krävdes många lektioner, då pratar vi om ca 80 dubbellektioner. Jag kom ganska långt i körningen men teorin var det värre med. Jag var dålig på den. Sedan började jag få mindre pengar och var tvungen att avvakta.

Jag började igen ca -04 och ville göra ett nytt försök. Var tvungen att besöka Vägverket igen och förnya mitt körkortillstånd. Gick en teorikurs och körde igen. Efter ett tag så ville jag veta hur många lektioner som läraren trodde att jag skulle behöva förutom de ca 30 lektioner som jag har redan tagit. Jag fick till svars 80 till 100 dubbellektioner till.

Om jag kunde övningsköra även hemma så minskar ju utgifterna. Vem har en anpassad bil innan man har körkort?

Fyrhjuling

Jag har alltid tyckt om att åka till landet. Ett land som ligger i Oviksfjällen i Jämtland. Det tar ca 30 minuter till närmsta affär. Byn består av 9 bostadshus samt några lador.

En något lutande grusbacke som leder in i skogen. Runt husen är det ängar.
Ängarna gränsar till skog.

Det finns gott om små vägar och stigar i omgivningen ibland så gamla och igen vuxna som man knappt ser de.

Jag som har ett rörelsehinder och använde permobil är begräsad att komma ut i skog och mark. Genom att den är så liten markfrigång.

Pappa körde upp min Permobil på släpvagn ifrån Stockholm. Med den kunde jag köra på grusvägar. De grusvägar som leder in i skogen och sedan mynnar de ut i stigar. Dessa stigar var omöjligt för mig och upptäcka med Permobilen.

År 1992 åkte följde min kusin och jag med pappa till Frösöns flygplats för att ta emot en person som skulle komma. Vi kom en stund innan planet landa. När vi väntade så såg vi en fyrhjuling som var placerad uppe på en hylla strax under taket. Både min kusin och jag blev intresserad av den. När vi kom tillbaka till Kusböle, så kändes min permobil som något som var otympligt att köra med.

Åren därpå hyrde jag en fyrhjuling av en firma inne i Östersund.
De kändes som man upptäckte landetstället på ett nytt sätt, plösligt kunde man komma ut i skogen och upptäcka nya ställen som var otänkbara om man har hjälpmedel, t.ex. Permobil.

Efter sommaren -94 skrev jag följande:
En morgon så åkte ett gäng till Risåsen. Det var c:a 3 km över myrmark. En gång fastnade jag på en myr, då fick alla hjälpa till och dra loss mig. När jag kom loss fick jag köra på sidan av myren. Vi skulle köra igenom ett skogsparti, då fick min kusin köra för att det var så ojämnt. Mitt på dagen så kom vi fram till en koja som farfar har. Där grillade vi korv med bacon över en öppen eld. Sedan gick några och fiskade i en liten sjö som låg nära kojan. När de kom tillbaka så hade de ett gäng öringar.
Sedan måste vi börja dra oss till bilarna, för klockan var fem. Det tog två timmar att komma tillbaka till bilarna. Alla var nöjda med dagen.
De är en av mitt första större minne som jag har av fyrhjuling.

Jag skrev till hjälpmedelcentralen och frågade om jag kunde få en fyrhjuling som hjälpmedel. Där fick jag ett nej.
De åren därpå var de en självklarhet att jag skulle hyra en fyrhjuling för att kunna uppleva känslan att kunna komma ut i den Jämtländska naturen. Första åren var det lätt att hitta någon som hyrde ut fyrhjulingar men allt eftersom blev de svårare och svårare, dyrare och dyrare. Till slut var det inga företag som hyrde ut så jag fick vända mig till privatpersoner som var villiga att hyra ut. Vissa år gick fyrhjulingarna sönder så de fick köra in dem på service. Jag visste alltså inte i vilket skick.

Så hösten -02 beslöt jag mig för att försöka få fondmedel till inköp av en fyrhjuling. Ett arbete som är ganska tidskrävande. Först ska man ta reda på vilka fonder som man kan tänka sig att få ifrån. Det finns en bok som har de flesta fonder. Eftersom boken inte kommer ut så ofta så kan en del information vara felaktiga. Nästan alla fonder har en eller max två gånger per år som de har ansökningstillfälle.
Jag fick ihop en del och tillsammans med egna medel kunde jag köpa en fyrhjuling.

Jag hade aldrig åkt med fyrhjuling till Högbo tidigare så det kändes roligt och utmanade. Det är ca 3,2 km enkel väg. Vägen dit innehöll blandad körning. Till en början fick man åka en bra bit på Nyvägen. De är en väg som är tillför att komma åt skog som man ska avverka. På den vägen får man se upp för renar. De djuren är ”dumma” för de kan springa framför fyrhjulingen. Om man har vinden från rätt håll så att dem inte känner lukten av människan så kan renarna springa på vägen framför fyrhjulingen. Om jag gasar vad händer då. Jo, renen springer till en början fortare. Till slut viker den av vägen.
Där vägen tog slut så finns det en gammal fäbodväg. Den började vid ett kalhygge för att sedan gå in i skogen, till en fäbod. En dag så stod det en ren på verandan till ett hus. En bit längre fram på vägen så var man tvungen att ta sig över en bäck som kanske var 3 meter bred. Det gällde att se vart man skulle åka över. Ibland blev jag rädd för att det lutade en del, då fick min kusin tala om hur jag skulle köra. Efter ett tag så kom man ut på en “vanlig” väg. Den var rak och lång, så där kunde man gasa på en del. Sedan åkte man in på en mindre väg. Den var smalare och hade en mittremsa med gräs. En bit in på den vägen så mötte vi en dag några fjällkor. De kom fram och luktade på våra fyrhjulingar. Vi kunde klappa en av dem. Innan vi var framme vid stugan så passerade vi ytterligare två fäbodvallar. Hela resan tog ca en timme. De andra som åkte bil tog det lite längre tid att komma fram.

Om man som jag gillar att vara ute i naturen så går inte alltid ihop om man är funktionshindrad. Där kan man aldrig ställa krav på att naturen ska vara tillgängligt. Hur skulle de se ut om man skulle göra naturen tillgängligt genom att ”planera naturen” de går aldrig och de skulle inte bli bra. Hur ska man som funktionshindrad kunna utnyttja allemansrätten om man har svårt att gå? Eller gäller den inte oss med funktionshinder?

Att vara tvungen att ta emot pengar eller tjäna dom själv och hjälpa Sverige?

Jag skriver detta brev för jag tycker att man bör ändra systemet och samhällets syn då det är så svårt att erbjuda arbete åt funktionshindrade.
Ska man t.ex. ha 4 års ingenjörsutbildning för att få ett städjobb. De är kanske överdrivet men så ser det ut. Jag kan känna att jag hamnar mitt emellan stolarna i alla system.

Vart vill jag komma med det här? Jag vill skapa en debatt om vår situation. Varför är så många handikappade arbetslösa? Jag tror inte på det här med att det inte finns jobb.

Jag fick en inbjudan av Unga handikappade att åka på ett informationsmöte om en CAD-utbildning på TeleNova, hösten -95. Mitt intresse för det var inte stort, men där fick jag höra att de även skulle ha en pc-samordnarutbildning, vilken jag började på efter några veckor.

Utbildningen var på 20 veckor plus praktik. Den fick jag göra där på företaget.
Sista dagen på praktiken ville chefen prata med mig. Hon erbjöd mig en provanställning på 75% där under sex månader. Det gick så bra för mig att de ville anställa mig. På hösten -01 fick jag veta att jag inte skulle fortsätta att jobba p.g.a. arbetsbrist, så jag slutade där februari -02. Detta ledde till att jag blev sjukskriven för stress, hösten –01, till att börja med fram till och med sommaren -02.

Under tiden ringde jag till AF och FK och ville ha stöd och hjälp med hur man kunde gå vidare och få ett nytt arbete.
Arbetsförmedlingen tyckte att jag behövde läsa in grundämnena för att vara mera attraktiv på arbetsmarknaden. Då började jag att prata med Försäkringskassan om Rehabersättning för att kunna studera. Det var inga problem att få det under studierna.

Jag sökte då till folkhögskolor i Stockholm efter som jag bor här. Vid Alma Folkhögskola hade de inget ”lägre” tempo på studierna. Det skulle innebära att jag inte skulle hinna med både studierna och livet runt om kring. Jag sökte även till Långbro Folkhögskola och var där på intervju, men fick nej.

Jag tog då kontakt med Arbetsförmedlingen Rehabilitering i Tullinge, men fick inget stöd därifrån på grund av sjukskrivningen.

Samtidigt som man börjar fundera om man inte duger något till, sitter man hemma med en pärm full av betyg från studier och arbete.

Arbetsförmedlingen kan inte hjälpa mig att få ett arbete, Försäkringskassan kan inte ge Rehabersättning om jag inte deltar i någon utbildning, läkarna kan inte sjukskriva mig längre för jag är inte sjuk. Följden blev att jag håller på att utredas för sjukersättning (förtidspension). Vilket jag har idag.

Samtidigt så hör man att regeringen vill få ner arbetslöseheten. Jag har hört siffran ca 80% arbetslöshet bland handikappade. Hur har de tänkt att få ner den siffran närmare noll?

Assistans och sex. Går det ihop?


Assistans bygger ju på vad jag behöver hjälp med, det är ju själva grundbulten i arbetet.
Jag är med och talar om vad assistenten ska göra. Det ser jag som en självklarhet. Sedan kan man diskutera hur mycket jag som brukare ska vara med och tala om i varje sak. Jag tänker på om jag ska be assistenten att t.ex. vattna eller diska. Hur noga ska jag vara? Ska jag säga: sätt på vattenkranen, fyll upp ca 8 cm vatten i diskhon och beskriva hur assistenten ska hålla t.ex. koppen för att kunna diska den på alla sidor. Eller är dessa saker underförstådda då jag ber assistenten att diska?

Jag hade ett förhållande med en tjej som har ett större assistansbehov än jag, vilket innebär dygnetruntassistans. Det var inget som jag tänkte mycket på, för jag har erfarenhet sedan tidigare av en partner med lika stort behov. I ett förhållande tycker jag att man inte får begränsa sig pga. assistenterna, ja, såvida det inte gäller något olagligt vill säga.
Jag minns när jag skulle sova över hos min flickvän. Jag fick sova på en madrass på golvet för det gick inte att lösa på något annat sätt.
Som människa vill man ju ha sex ibland med sin partner. Jag fick lära mig att de skulle bli mycket svårare än vad jag trodde.
Jag märke snart att det var något som inte var som det skulle.
Det framgick ganska fort att hennes assistenter hade sagt att de skulle säga upp sig om vi hade sex. Ja, förutom en assistent som jobbade en kväll varannan vecka. Snacka om schemalagt sex.

Förresten, om jag skulle vilja snatta eller dylikt så behöver jag ju mina armar och ben, det som jag har assistent för. Hm. Ska armar och ben säga åt resten av kroppen, att ”fy, detta är olagligt”. Undrar hur det skulle gå? Antagligen åker personen och assistenten fast. Men stopp här nu – har inte assistenten bara gjort sitt arbete, ja, som armar och ben?

Om man skulle vilja testa sex i andra kombinationer än med någon av det motsatta könet. Man kanske vill pröva en trekant eller vara med någon av samma kön. Vågar man det?
Eller avstår man för att man inte vill att ens assistenter ska få veta något? Om svaret är ”ja” så kvarstår frågan. Gör man saker som man själv vill, eller tar assistenten ”kontrollen” över vad man gör och inte gör?
Tar man till andra sätt? Köper man sex? Det är ju olagligt.

Självklart finns det saker som kräver mer planing.
Jag kom just nu att tänka på: Skulle jag kunna bestiga Mount Everest med assistenter? Svaret borde vara ja. För det är det jag vill. Men antagligen ligger många hinder i vägen som man först måste lösa.

Träna om du får

En riktigt intressant faktor är det här med ekonomin och olika träningsmetoder. Vi som har personlig assistans genom LSS får en viss summa per assistenttimme. Om man tänker långsiktigt vad man gör av med för belopp i assistansersättning. Räknar med att man lär sig att klara mera själv, vilket man nästan alltid gör. Då behöver man förmodligen färre assistenttimmar. Det blir mindre pengar som behövs betalas ut för assistans.

En grej med Move&Walk är att där ser de en inte som handikappad som behöver tonvis med hjälpmedel för att kompensera upp det som man inte kan. Med det menar jag att om man får tillgång till rätt träning så skulle man slippa vissa hjälpmedel som man har fått.

När jag började träna på Move&walk kostade en månad ca 12.000kr. Nu är summan uppe över 30 000kr. Jag vet att en del landsting betalar för träningen medan andra inte gör det eller bara för viss åldersgrupp.

Det hela började med att jag såg en film -96 som hette “Jo du kan” av och med Lars Mullback. Den handlade om en träningsmetod som finns i Ungern och heter Petö-metoden.

Jag blev intresserad av metoden och ville testa den. Sedan något halvår eller år efter det så hörde jag att det skulle öppna ett center i Nässjö. Jag började ta reda på lite mer information innan jag vågade anmäla mig. I februari -98 så var jag nere på en bedömning. Jag fick veta att jag skulle troligen få komma ner redan samma år.

Min första träningsmånads i Nässjö blev spännande. Det var meningen att jag skulle träna mellan 9 och 12. Jag var spänd på hur träningen skulle vara. Väl där inne så mötte jag 6 ungdomar som var ca 17 år. Vi fick göra några övningar så de fick se vad man gick för. Dessa övningar var alldeles för lätta för mig kände jag men jag sa inget. Efter träningen så funderade “ja var det så här lätt”.
Vid frukosten morgonen därpå så kom tränaren och sa “jag vill se dig i EM. gruppen idag.”, en tuffare grupp.

Träningen var timme kortare. Efter träningspasset så kunde man vrida ut svett ur tröjan. Alltså ett mycket högre tempo.

Själva träningen är tuff, de anpassar den så att det blir utifrån vad man klarar. Vilket är bra, att den är anpassad efter individen.
Det är alltså inte som att ta fram en kokbok och sedan ska alla följa receptet.

Jag vet att många säger ”varför åker du ner dit när du kan träna här på gym”. Jag blir så arg när jag hör det. För på gym blir du bara starkare. Där kan du aldrig bli bättre på dina rörelser, om du inte kan göra dem perfekt ifrån början. Jag fattar inte det. Ska man inom ”vanlig” träning som är beviljad(?) i hela vårt moderna land, kunna träna med flera tyngder utan att få lära sig att använda muskler och leder på ett effektivt sätt som man kan använda i sin vardag.