Fyrhjuling

Jag har alltid tyckt om att åka till landet. Ett land som ligger i Oviksfjällen i Jämtland. Det tar ca 30 minuter till närmsta affär. Byn består av 9 bostadshus samt några lador.

En något lutande grusbacke som leder in i skogen. Runt husen är det ängar.
Ängarna gränsar till skog.

Det finns gott om små vägar och stigar i omgivningen ibland så gamla och igen vuxna som man knappt ser de.

Jag som har ett rörelsehinder och använde permobil är begräsad att komma ut i skog och mark. Genom att den är så liten markfrigång.

Pappa körde upp min Permobil på släpvagn ifrån Stockholm. Med den kunde jag köra på grusvägar. De grusvägar som leder in i skogen och sedan mynnar de ut i stigar. Dessa stigar var omöjligt för mig och upptäcka med Permobilen.

År 1992 åkte följde min kusin och jag med pappa till Frösöns flygplats för att ta emot en person som skulle komma. Vi kom en stund innan planet landa. När vi väntade så såg vi en fyrhjuling som var placerad uppe på en hylla strax under taket. Både min kusin och jag blev intresserad av den. När vi kom tillbaka till Kusböle, så kändes min permobil som något som var otympligt att köra med.

Åren därpå hyrde jag en fyrhjuling av en firma inne i Östersund.
De kändes som man upptäckte landetstället på ett nytt sätt, plösligt kunde man komma ut i skogen och upptäcka nya ställen som var otänkbara om man har hjälpmedel, t.ex. Permobil.

Efter sommaren -94 skrev jag följande:
En morgon så åkte ett gäng till Risåsen. Det var c:a 3 km över myrmark. En gång fastnade jag på en myr, då fick alla hjälpa till och dra loss mig. När jag kom loss fick jag köra på sidan av myren. Vi skulle köra igenom ett skogsparti, då fick min kusin köra för att det var så ojämnt. Mitt på dagen så kom vi fram till en koja som farfar har. Där grillade vi korv med bacon över en öppen eld. Sedan gick några och fiskade i en liten sjö som låg nära kojan. När de kom tillbaka så hade de ett gäng öringar.
Sedan måste vi börja dra oss till bilarna, för klockan var fem. Det tog två timmar att komma tillbaka till bilarna. Alla var nöjda med dagen.
De är en av mitt första större minne som jag har av fyrhjuling.

Jag skrev till hjälpmedelcentralen och frågade om jag kunde få en fyrhjuling som hjälpmedel. Där fick jag ett nej.
De åren därpå var de en självklarhet att jag skulle hyra en fyrhjuling för att kunna uppleva känslan att kunna komma ut i den Jämtländska naturen. Första åren var det lätt att hitta någon som hyrde ut fyrhjulingar men allt eftersom blev de svårare och svårare, dyrare och dyrare. Till slut var det inga företag som hyrde ut så jag fick vända mig till privatpersoner som var villiga att hyra ut. Vissa år gick fyrhjulingarna sönder så de fick köra in dem på service. Jag visste alltså inte i vilket skick.

Så hösten -02 beslöt jag mig för att försöka få fondmedel till inköp av en fyrhjuling. Ett arbete som är ganska tidskrävande. Först ska man ta reda på vilka fonder som man kan tänka sig att få ifrån. Det finns en bok som har de flesta fonder. Eftersom boken inte kommer ut så ofta så kan en del information vara felaktiga. Nästan alla fonder har en eller max två gånger per år som de har ansökningstillfälle.
Jag fick ihop en del och tillsammans med egna medel kunde jag köpa en fyrhjuling.

Jag hade aldrig åkt med fyrhjuling till Högbo tidigare så det kändes roligt och utmanade. Det är ca 3,2 km enkel väg. Vägen dit innehöll blandad körning. Till en början fick man åka en bra bit på Nyvägen. De är en väg som är tillför att komma åt skog som man ska avverka. På den vägen får man se upp för renar. De djuren är ”dumma” för de kan springa framför fyrhjulingen. Om man har vinden från rätt håll så att dem inte känner lukten av människan så kan renarna springa på vägen framför fyrhjulingen. Om jag gasar vad händer då. Jo, renen springer till en början fortare. Till slut viker den av vägen.
Där vägen tog slut så finns det en gammal fäbodväg. Den började vid ett kalhygge för att sedan gå in i skogen, till en fäbod. En dag så stod det en ren på verandan till ett hus. En bit längre fram på vägen så var man tvungen att ta sig över en bäck som kanske var 3 meter bred. Det gällde att se vart man skulle åka över. Ibland blev jag rädd för att det lutade en del, då fick min kusin tala om hur jag skulle köra. Efter ett tag så kom man ut på en “vanlig” väg. Den var rak och lång, så där kunde man gasa på en del. Sedan åkte man in på en mindre väg. Den var smalare och hade en mittremsa med gräs. En bit in på den vägen så mötte vi en dag några fjällkor. De kom fram och luktade på våra fyrhjulingar. Vi kunde klappa en av dem. Innan vi var framme vid stugan så passerade vi ytterligare två fäbodvallar. Hela resan tog ca en timme. De andra som åkte bil tog det lite längre tid att komma fram.

Om man som jag gillar att vara ute i naturen så går inte alltid ihop om man är funktionshindrad. Där kan man aldrig ställa krav på att naturen ska vara tillgängligt. Hur skulle de se ut om man skulle göra naturen tillgängligt genom att ”planera naturen” de går aldrig och de skulle inte bli bra. Hur ska man som funktionshindrad kunna utnyttja allemansrätten om man har svårt att gå? Eller gäller den inte oss med funktionshinder?

Print Friendly, PDF & Email

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *