De har troget suttit där och reagerat på programledarnas skämt, applåderat, och flimrat förbi i korta klippbilder. Nu är tv-kanalernas studiopublik borta – och då märks den mer än någonsin.
Plötsligt ekar de tomma, tv-studiorna. Den 11 mars tog SVT beslutet att spela in sina program utan publik för att undvika smittspridning. TV4 tog dagen därpå samma beslut.
– Jag tycker att programmen i sina publiklösa versioner saknar en puls. De känns helt enkelt lite livlösa. Det är fint på något sätt att studiopubliken är något de allra flesta inte tänker på, men när den är borta märks det så mycket, säger Jonas Strandberg.
Han är komiker och ligger också bakom dokumentärfilmen ”Somewhere in the crowd there’s you” som släpps på Youtube den 27 maj. I filmen granskar han studiopublikens funktion och följer en grupp stammisar på svenska tv-inspelningar. Strandberg säger att han valde att sätta sökarljuset på människorna i skuggan av nöjesindustrin just av den anledningen – att de annars är osynliga.
– Studiopubliken känns som en extremt bortglömd del av underhållningsbranschen; som om de alltid har varit där, men aldrig uppmärksammats, säger Jonas Strandberg.
Hålrummet uppstår inte bara på de tomma läktarna, utan också på ett annat plan. Man kan tro att tv-publiken är passiva betraktare vars frånvaro inte påverkar innehållet särskilt mycket, men de personer i tv-branschen som DN pratar med vittnar om hur kännbar bristen är. Som att ta bort ett led ur en ekvation, säger de.
Jessika Gedin, programledare för SVT:s litteraturprogram ”Babel”, beskriver det rent av som ett väldigt konkret fall av horror vacui, alltså den upplevda skräcken för ett tomrum.
I hennes fall har den publikfria effekten varit en som hon inte räknade med: Det har blivit svårare att skapa intimitet i intervjuer med författarna när betraktarna saknas.
– En initial och ganska stor del av intervjuandet går ju ut på att få författaren att glömma kameror, personal och publik så att ett riktigt samtal kan uppstå. Just det trodde jag skulle bli enklare när publiken försvann. Men en stor, svart, tyst studio blir något slags tomrum som det egentligen är svårare att bortse ifrån än ett rum fullt av folk, säger hon.
David Hellenius är programledarveteran med dussintals produktioner bakom sig. Just nu leder han ”Let’s dance” i TV4 tillsammans med Tilde de Paula Eby, och hann knappt inleda säsongen förrän allt förändrades och deltagarna fick dansa för tomma hallar.
– Publiken finns där för att förstärka känslor i studion, men också för tv-tittarna. Att man har publik när man spelar in en sitcom är för att tala om för tittarna att nu, nu är det kul!
Det gäller inte bara skratten, säger David Hellenius. Något kanske är känsligt, eller imponerande, då hjälper publiken till att förstärka det.
– Det är en stor del som försvinner utan publik. Men det är konstigt, nu när man kört några veckor så vänjer man sig lite. Man får ha ett nytt förhållningssätt, inte bygga upp programmet på samma sätt. Man kan till exempel inte presentera någon med hög röst, för det finns ingen där som reagerar, säger David Hellenius.
Det är förstås inte bara nöjesindustrin som drabbas av läktarnas tomhet. Även idrottsevenemang har gått av stapeln med nollpublik. På tyska har uttrycket Geisterspiel myntats, ”spökmatch”, för att gestalta den kusligt ödsliga upplevelsen av fotbollsmatcher utan åskådare.
Men det finns ett utbyte som sker i kulturvärlden där uppträdande och publik är direkt beroende av varandra, och utan intimiteten mellan, säg, en sångare eller ståuppkomiker och deras publik blir uppträdandet i det närmaste menlöst eftersom varje verk uppstår i mötet med åskådarna. Skådespelaren och komikern Lucille Ball sa till exempel att ”Jag älskar en publik, jag jobbar bättre med en publik. Jag är, faktiskt, död utan en.”
Det citatet inleder även dokumentären ”Somewhere in the crowd there’s you”. För om tv-produktionerna får något av publiken – så får publiken också något tillbaka. Att vara stammis på tv-inspelningar är en alldeles egen subkultur. Människorna Jonas Strandberg möter i filmen har gjort det till en livsstil – som Bertil Monegrim, som har besökt fler än 3.000 inspelningar. Hans uppräkning av dem är som ett arkeologiskt register av svenska tv-produktioner: från Kanal 5:s ”Måndagsklubben” (1996) till ”Masterplan” med Adam Alsing (2003), och samtliga säsonger av ”Big brother” sedan starten 2001.
Dokumentären visar vilken viktig social betydelse inspelningarna har. Kring dem har nämligen vuxit fram en gemenskap på ett trettiotal personer som besöker så gott som alla inspelningar, vilket innebär flera dagar i veckan.
– Min första tes var att man framför allt gick och såg sitt favoritprogram ihop, men de allra flesta verkar besöka samtliga inspelningar som behöver studiopublik. Jämför man med musik är det inte att gå och se sitt favoritband som är grejen, utan att vara på konsert.
Även om publikdeltagarna är i olika åldrar och kommer från olika bakgrunder finns det ett gemensamt drag som förenar dem, säger han.
– Man ser på sin roll som ett uppdrag. Att man är medveten om vad som krävs av en som publikmedlem för att bidra till en bra inspelning. Det känns lite som ett kall, nästan, säger Jonas Strandberg.
David Hellenius utropar genast: ”Är Bertil med?” när han får höra talas om dokumentären – han känner igen de flesta stammisar som brukar dyka upp i hans program. Och stammisarna gör sitt jobb bra.
– De är superrutinerade. Och snälla – de skrattar även när det inte är jättekul. Stammisarna styr ofta resten av publiken, man behöver inte förklara så mycket, säger David Hellenius.
De allra flesta av dessa publikveteraner håller kontakten på sociala medier och ses på inspelningarna.
– Jag upplever att man känner varandra väldigt väl. En person jag intervjuade hade en funktionsvariation som gjorde att jag hade svårt att förstå hans tal. Mannen hade med sig sin personliga assistent, men det var inte assistenten, utan en annan av stammisarna som tolkade hans tal åt mig, säger Jonas Strandberg.
Så vad händer med dessa personer nu när offentliga folksamlingar begränsats och tv-programmen inte längre tillåter publik?
– De har full förståelse för att det är så här nu, men saknar det förstås väldigt mycket. Det är en stor del av ens gemenskap och ett väldigt stort intresse som försvunnit, säger Jonas Strandberg.
Känslan är ömsesidig.
– Jag saknar publiken, absolut. De fyller verkligen ett jättestort syfte. Och det kan dröja innan de är tillbaka, kanske inte ens till hösten, säger David Hellenius.
ubliklösheten kan komma att påverka tv-innehållet mer än man kanske anar. Det är en sak att köra ett gammalt invant program utan publik – men en helt annan sak att dra i gång en ny produktion publiklöst. Och att spela in saker för tomma läktare nu, som ska sändas senare, kan också vara svårt.
– Då kommer det bara att bli en påminnelse om den tiden då vi inte mådde bra. Det är nog något som många kanaler brottas med just nu, säger David Hellenius.
Källa: https://www.dn.se/kultur-noje/tv-programmens-studiopublik-lamnar-tomrum-efter-sig/?fbclid=IwAR0tYmC1gxarl_TRG4nLspuxH6V4Ub8h6biKZNjZ6_og3OwK9b-nuR9IDeQ
