Dessa bilder har jag fått av en som har varit i Kusböle för länge sedan

Till Kusböle

Nog minns jag, hur man förr i tiden kom till Kusböle, byn långt borta i Myrssjö socken. Från Borgvik, som ligger  på före detta sjöbotten efter en Storsjövik, färdades man på den kuperade kärrvägen förbi Häggsåsen till Billåsen, 7 ½ km. – Sätt inte namnet i samband med bil. Namnet förekom några hundra år, innan det fanns någon bil. År 1472 skrevs det bildsaas och har sedan stavats på flera olika sätt; som alla andra ”åsar” med två a under nosktiden. Namnet härleder sig  från fornsvenskans bildr = pil. – Byarna här borta mellan skog, berg och myrmarker ligger på gammal klassisk mark. Från Bilåsen till Kusböle ledde sommarvägen, 5km. Den kallades väg; man hade inte så stora fordringar på vägar den tiden. Det var så att säga naturlig väg i terrängen genom skog, uppför och nedför höjder och över eller omkring sumphål. Men den var trafikerad, ty här passerade folk och krak, som skulle till Käla  till fjälls eller därifrån. Och det var Häxåsbornas väg. – Jag stavar Häxåsen med x för det är lättsamt. Och 1482 t.ex. skrevs Haexaas och senare Hagsass. Namnet kommer i alla fall av fall av heggr vårt hägg. – Vintertid fanns bekvärmare vägar över tillfrusna myrmarker.

En och annan har väl undrat över namnet Kusböle. Inte minst sedan det står målat med stora svarta bokstäver på en brädlapp, som är uppsatt vid landsvägen nedanför byn synligt för alla vägfarande.

Kus kan möjligen härledas från fornsvenskan kos, som sedan blev kas, t.ex. vårdkase. Men böle måsta vara det forna bol, norskans bolig och vår boning. Kuse var och är benämning på björn. Och straxt ovanför byn finns en stor underjordisk grotta, som kallas bjaengrottan. Som jag anser, var björn betydde för de första åborna här i närheten, är det min privata tro, att grottan med tillhåll för björn givit namn åt byn, som då på nutida språk skulle heta Björnbo.

Förr låg Kusböle långt borta från bygden. Men det kändes också som man hamnat i annan värld, då man från byn såg ut över oändliga skogar, myrmarker och milsvida Storsjöbygder i vackra färger med en väldig himmel över. Under den mörka årstidens kvällar såg man de många elektriska lamporna i bygderna: de tindrade som stjärnor, och man kände sig vara ett stycke ovanför dem; närmare himmeln alltså.

För längesedan fanns det tre hemman i byn. Ett blev degraderat till fäbod. För nära tretio år sedan blev det landsväg till byn. Och då började den nya tiden att hitta hit.

Två gårdar brukades här till ganska nyligen. Sista åbon, Per Paulsson, lämnade sina härliga skogsmarker för alltid 1964. Och byn med omnejd blev fritidsområde. Den öppna jorden brukades ej längre. I kampen med naturen har människan kapitulerat. Sakta men säkert återtar skogen sitt förlorade område.

Vid högtidliga tillfällen har jag sökt mig till de gamla övergivna vägarna, som snart är gömda och glömda. Här har människor vandrat fram med tunga bördor i bakmesen. Och hästar har gått fram med sina bördor i klövmesarna eller stretat med tunga släpor. Än syns i någon brant backe, hur hästkosömmen ristat minnesrunor i stenhällarna.

Kusböle!

Det har hänt, att bäckens sorl och forsens brus låtit som mänskligt tal, beslöjat och liksom långt bortifrån. Jag har i alla fall uppfattat det som berättelser ur det förgångna;  ungefär så. Jag har liksom hört om den man, som först kom till skogshöjden här. Hur han såg, hur landskapet öppnade sig. Han lyssnade till den brusande bäcken. Här ville han stanna.

I skog och fiskevatten hämtade han sig näring. Fångstgropar för älg har inte rasat igen alldeles ännu.

Med primitiva redskap röjde han skog, vände torv till teg. Och en dag tog han korn ur skinnpåsen och sålde. Han skördade gräs, band kärvar av lövkvistar till vinterfoder åt sina getter, som fick bo i torvkåtan, då han själv flyttade in i timmerkojan. Hit kom kvinnan. Här föddes barn.

Skogen måste maka åt sig. Tegarna blev större. De blev timmerkåkar på gläntan i Skogsbacken.

Tiden gick. Det blev ett par hushåll till.

Om människornas liv här vet vi inte mycket. Men nog  var kampen för tillvaron hård. Skaparglädje måste byborna ändå känt i sin kamp med naturen.

Samhörighet och hjälpsamhet måste ha varit deras livsinställning, något som funnits kvar i byn in i nyare tid.

Karl Westergren     Märta i Kusböle I gården längst upp i Kusböle-byn bodde en gång i tiden Karl Persson och hans hustru Märta. De var i sanning originella människor i bästa bemärkelse. Nu är de borta; hon sedan 1941, han sedan 1952.

Många och originella är också historierna om makarnas liv och leverne. Men som de ännu berättas man och man emellan, och som de skulle ta för stort utrymme att återge, får jag försöka ge en bild av Märta och hennes liv och lämna Karls liv och äventyr tills vidare.

Makarnas tillvaro tedde sig enkel och torftig. De bodde på fäusgällen och lät stugan stå för särskilt främmande. Interiören på gällen var av enklaste slag, men den öppna eldhärden nära nog mitt på golvet bidrog till trevanden. Mer än många är de, som gästade och härbärgerades på denna gäll. Och de första  ord, jag hörde av Märta var: ”Han vill väl ha mat och husrum förstår jag.” Knappast någon kunde färdas förbi utan att bli inropad på kaffe. Visserligen kunde det heta: ”Gåck efter e vassbytta du!” Och ibland kunde man få vänta, tills kaffebönorna blev rostade över den öppna elden. Men vilket kaffe! Godare kunde man inte tänka sig. Potatis, anjovis och knallbröd med smör serverades oftast, och vid högtidigare tillfällen vitgröt. Ingen färdman blev utan husrum, fast jag inte förstod, hur de kunde få liggplats, då de var många. Men så sent som i somras fick jag förklaringen.

En nu femtioårig vän talade om, att han som liten pojke följde med sina föräldrar på myltplockning, och de tog in hos Märta i Kusböle.

Det var då så många nattgäster på gällen, att golvet var fullbelagt och han själv som liten fick rum under bordet med en matta till huvudgärd. – En obegränsad gästfrihet, som stämde till förnöjsamhet. Ja, det var då det.

På nedre botten fanns stallrum. Och jag minns, att se´n Märta kokat kaffe år karlarna även tänkte på sitt hästfrämmande. Och som kampen garanterades vara snäll och tacksam, gick Märta ned för att undfågna honom med hö och vatten men kom hastigt tillbaka med oförrättat ärende, då hästen lade örorna tillbaka och skrek, när han fick se gumman. Karlarna skattade. Och Märta också, ty hon besatt en aldrig svikande humor. – Hon var också ovanligt frispråkig d.v.s. ärligt i sitt tal.

Då det blev ett litet kraftverk  i Kusbölesbäcken, blev det ett par ljuspunkter på gällen. Och första kvällen skulle Märta släcka ljuset som vanligt med att blåsa ut det. Det lyckades inte, men hon uppmanades att blåsa värre.

På sin 75-årsdag blev hon föremål för uppvaktning, fick bl.a. en radio och en stor tårta, vilken hon gömde så länge det gick som ett Kärt minne.

Trots att hon alltid var ljus och glad, talade hon, då det bar stilla och lugnt på gällen, med rörelse om sitt enda barn, sonen Olle, som avled vid mycket unga år. Och hon berättade om sitt barndomshem i Rosebol i Lockne, där hon föddes på allhelgonadagen 1851.

Gamla Märta hade stått krokig så mycket, att hon inte kunde räta upp sig och stå rak utan gick böjd i nära nog rät vinkel.

Då jag fick hustru och barn, bodde vi en tid en sommar i Kusböle. Vår  lilla flicka och Märta blev mycket goda vänner, och man såg dem ofta tillsammans, Märta före flickan och flicka efter lika krokig som gumman. Märta blev – som väl var –  inte sårad. Hennes goda humör räckte till.

En kväll var flickan försvunnen, och hur vi än letade efter henne och ropade, var hon borta.

Jag skyndade mig upp på gällen för att fråga Märta, om hon sett till flickan. Jag behövde inte fråga, ty flickans huvud stack upp bredvid gummans ovanför  skinnfällen i sängen, hörnsängen med bara en sida och en gavel. De andra sidan och gaveln utgjordes av gällens egna väggar.

Kanske det också här till bilden av Märta att omtala, att då vi var på väg att lämna Kusböle, hade vi glömt att tala om, att det var något i proviantväg, som vi avsiktligen lämnat.

Då jag gick tillbaka för att tala om det, satt Märta och grät. Varför vet jag inte. Troligen saknade hon flickan, som givit henne omedelbar tillgivenhet.

Trots upprepad inbjudan om bilskjuts till bygden, ville Märta inte lämna Kusböle och sin värld där.

Hon blev tvungen till sist, då sjukdom och plåga tog överhand. Hon kom då till ålderdomshemmet Björkhem, där jag och min hustru besökte henne. Och jag tycker det är värt att framhålla, att Märta trots plågor var nöjd och glad – som alltid – in i det sista. Hon avled på mors dag som sagt 1941 nittio år gammal.

Vid graven nedlades en ovanligt stor och ståtlig krans från många minnesgoda vänner till Märta i Kusböle.

Karl Westergren, ur häftet Oviks- och Myssjöbygden 1965