Kategoriarkiv: Bilder

Tv-programmens studiopublik lämnar tomrum efter sig

De har troget suttit där och reagerat på programledarnas skämt, applåderat, och flimrat förbi i korta klippbilder. Nu är tv-kanalernas studiopublik borta – och då märks den mer än någonsin.

Plötsligt ekar de tomma, tv-studiorna. Den 11 mars tog SVT beslutet att spela in sina program utan publik för att undvika smittspridning. TV4 tog dagen därpå samma beslut.

– Jag tycker att programmen i sina publiklösa versioner saknar en puls. De känns helt enkelt lite livlösa. Det är fint på något sätt att studiopubliken är något de allra flesta inte tänker på, men när den är borta märks det så mycket, säger Jonas Strandberg.

Han är komiker och ligger också bakom dokumentärfilmen ”Somewhere in the crowd there’s you” som släpps på Youtube den 27 maj. I filmen granskar han studiopublikens funktion och följer en grupp stammisar på svenska tv-inspelningar. Strandberg säger att han valde att sätta sökarljuset på människorna i skuggan av nöjesindustrin just av den anledningen – att de annars är osynliga.

– Studiopubliken känns som en extremt bortglömd del av underhållningsbranschen; som om de alltid har varit där, men aldrig uppmärksammats, säger Jonas Strandberg.

Hålrummet uppstår inte bara på de tomma läktarna, utan också på ett annat plan. Man kan tro att tv-publiken är passiva betraktare vars frånvaro inte påverkar innehållet särskilt mycket, men de personer i tv-branschen som DN pratar med vittnar om hur kännbar bristen är. Som att ta bort ett led ur en ekvation, säger de.

Jessika Gedin, programledare för SVT:s litteraturprogram ”Babel”, beskriver det rent av som ett väldigt konkret fall av horror vacui, alltså den upplevda skräcken för ett tomrum. 

I hennes fall har den publikfria effekten varit en som hon inte räknade med: Det har blivit svårare att skapa intimitet i intervjuer med författarna när betraktarna saknas.

– En initial och ganska stor del av intervjuandet går ju ut på att få författaren att glömma kameror, personal och publik så att ett riktigt samtal kan uppstå. Just det trodde jag skulle bli enklare när publiken försvann. Men en stor, svart, tyst studio blir något slags tomrum som det egentligen är svårare att bortse ifrån än ett rum fullt av folk, säger hon.

David Hellenius är programledarveteran med dussintals produktioner bakom sig. Just nu leder han ”Let’s dance” i TV4 tillsammans med Tilde de Paula Eby, och hann knappt inleda säsongen förrän allt förändrades och deltagarna fick dansa för tomma hallar.

– Publiken finns där för att förstärka känslor i studion, men också för tv-tittarna. Att man har publik när man spelar in en sitcom är för att tala om för tittarna att nu, nu är det kul!

Det gäller inte bara skratten, säger David Hellenius. Något kanske är känsligt, eller imponerande, då hjälper publiken till att förstärka det.

– Det är en stor del som försvinner utan publik. Men det är konstigt, nu när man kört några veckor så vänjer man sig lite. Man får ha ett nytt förhållningssätt, inte bygga upp programmet på samma sätt. Man kan till exempel inte presentera någon med hög röst, för det finns ingen där som reagerar, säger David Hellenius.

Det är förstås inte bara nöjesindustrin som drabbas av läktarnas tomhet. Även idrottsevenemang har gått av stapeln med nollpublik. På tyska har uttrycket Geisterspiel myntats, ”spökmatch”, för att gestalta den kusligt ödsliga upplevelsen av fotbollsmatcher utan åskådare.

Men det finns ett utbyte som sker i kulturvärlden där uppträdande och publik är direkt beroende av varandra, och utan intimiteten mellan, säg, en sångare eller ståuppkomiker och deras publik blir uppträdandet i det närmaste menlöst eftersom varje verk uppstår i mötet med åskådarna. Skådespelaren och komikern Lucille Ball sa till exempel att ”Jag älskar en publik, jag jobbar bättre med en publik. Jag är, faktiskt, död utan en.”

Det citatet inleder även dokumentären ”Somewhere in the crowd there’s you”. För om tv-produktionerna får något av publiken – så får publiken också något tillbaka. Att vara stammis på tv-inspelningar är en alldeles egen subkultur. Människorna Jonas Strandberg möter i filmen har gjort det till en livsstil – som Bertil Monegrim, som har besökt fler än 3.000 inspelningar. Hans uppräkning av dem är som ett arkeologiskt register av svenska tv-produktioner: från Kanal 5:s ”Måndagsklubben” (1996) till ”Masterplan” med Adam Alsing (2003), och samtliga säsonger av ”Big brother” sedan starten 2001.

Dokumentären visar vilken viktig social betydelse inspelningarna har. Kring dem har nämligen vuxit fram en gemenskap på ett trettiotal personer som besöker så gott som alla inspelningar, vilket innebär flera dagar i veckan. 

– Min första tes var att man framför allt gick och såg sitt favoritprogram ihop, men de allra flesta verkar besöka samtliga inspelningar som behöver studiopublik. Jämför man med musik är det inte att gå och se sitt favoritband som är grejen, utan att vara på konsert.

Även om publikdeltagarna är i olika åldrar och kommer från olika bakgrunder finns det ett gemensamt drag som förenar dem, säger han.

– Man ser på sin roll som ett uppdrag. Att man är medveten om vad som krävs av en som publikmedlem för att bidra till en bra inspelning. Det känns lite som ett kall, nästan, säger Jonas Strandberg.

David Hellenius utropar genast: ”Är Bertil med?” när han får höra talas om dokumentären – han känner igen de flesta stammisar som brukar dyka upp i hans program. Och stammisarna gör sitt jobb bra.

– De är superrutinerade. Och snälla – de skrattar även när det inte är jättekul. Stammisarna styr ofta resten av publiken, man behöver inte förklara så mycket, säger David Hellenius.

De allra flesta av dessa publikveteraner håller kontakten på sociala medier och ses på inspelningarna. 

– Jag upplever att man känner varandra väldigt väl. En person jag intervjuade hade en funktionsvariation som gjorde att jag hade svårt att förstå hans tal. Mannen hade med sig sin personliga assistent, men det var inte assistenten, utan en annan av stammisarna som tolkade hans tal åt mig, säger Jonas Strandberg.

Så vad händer med dessa personer nu när offentliga folksamlingar begränsats och tv-programmen inte längre tillåter publik?

– De har full förståelse för att det är så här nu, men saknar det förstås väldigt mycket. Det är en stor del av ens gemenskap och ett väldigt stort intresse som försvunnit, säger Jonas Strandberg.

Känslan är ömsesidig.

– Jag saknar publiken, absolut. De fyller verkligen ett jättestort syfte. Och det kan dröja innan de är tillbaka, kanske inte ens till hösten, säger David Hellenius.

ubliklösheten kan komma att påverka tv-innehållet mer än man kanske anar. Det är en sak att köra ett gammalt invant program utan publik – men en helt annan sak att dra i gång en ny produktion publiklöst. Och att spela in saker för tomma läktare nu, som ska sändas senare, kan också vara svårt.

– Då kommer det bara att bli en påminnelse om den tiden då vi inte mådde bra. Det är nog något som många kanaler brottas med just nu, säger David Hellenius.

Källa: https://www.dn.se/kultur-noje/tv-programmens-studiopublik-lamnar-tomrum-efter-sig/?fbclid=IwAR0tYmC1gxarl_TRG4nLspuxH6V4Ub8h6biKZNjZ6_og3OwK9b-nuR9IDeQ

Tema rekrytering: Anders sköter all rekrytering själv

Filuren.com

Många väljer att låta en anordnare sköta arbetsgivaransvaret för de personliga assistenterna, till exempel en kommun eller ett privat bolag. Men andra väljer att starta eget och göra allt från grunden själva. En av dem är Anders Berglund från Tyresö utanför Stockholm.

För den som vill ha så stort inflytande över sin assistans som möjligt finns två olika vägar att gå för att sköta all rekrytering helt själv. Det ena är att vara sin egen arbetsgivare, det andra är att starta ett eget bolag för assistansen som man sedan köper assistansen från. Skillnaden är att i det första alternativet har man inget företag alls, utan är en privatperson som betalar ut lön för tjänster.

Att vara sin egen arbetsgivare innebär ett stort ansvar. Bland annat behöver man betala löner, skatter och avgifter för de anställda, anmäla verksamheten till olika myndigheter och hålla koll så att assistenternas arbetsmiljö är godkänd. Det är ett ansvar som kräver mycket kunskaper.

Många startar eget
Omkring 2,3 procent av de som är assistansberättigade är egna arbetsgivare för sina personliga assistenter, vilket motsvarar omkring 360 personer. Betydligt fler har valt att starta ett eget bolag som de sedan köper assistansen från. En av dem är Anders Berglund från Tyresö, två mil utanför Stockholm.

– Jag har startat ett eget aktiebolag för detta som heter Tillgänglig Assistans Stockholm AB och som fått tillstånd från Socialstyrelsen, säger han.

IMG_0390
Anders har drivit sitt bolag sedan 2008. Genom åren har det blivit många rekryteringar när assistenter slutat. Senaste rekryteringen gjorde han precis efter sommaren. Då sökte han efter en person som kunde jobba ett par timmar i veckan och som dessutom kunde göra inhopp.

Annonserade dubbelt
För att hitta rätt person skickade han in en annons till Arbetsförmedlingen. Samtidigt la han ut annonsen på sin egen hemsida.

Ett av de främsta tipsen till den som vill rekrytera en assistent själv är att vara noga med utformningen av annonsen. För att kunna sålla ut så många som möjligt så tidigt det går är det viktigt att beskriva sig själv och vilka krav man har på den sökande.

– Därför skriver jag alltid mina annonser själv. Sedan får jag även godkänna dem innan Arbetsförmedlingen publicerar dem så att jag ser hur det ser ut, säger Anders.

Men trots att Anders är noggrann med att skriva ut sina krav är det många som chansar och skickar in ansökningar till honom ändå.

– Man får väldigt många svar, även från sådana som inte uppfyller kraven. Exempelvis vill jag bara ha män, men det är även kvinnor som söker, säger han.

Stoppa annonsen i tid
Just att sålla bland svaren på annonserna upplever Anders som en av de svåraste sakerna under hela rekryteringen. Därför har han satt en regel om att stoppa annonsen i tid.

– Jag brukar avsluta den efter att jag fått mellan 15 och 20 svar, i alla fall om det är några som jag fastnat för och som jag tycker verkar vara bra, säger han.

Innan man sätter sig ner och läser breven är det klokt att bestämma sig för vilken typ av person man vill ha. För Anders är exempelvis språket i breven en viktig faktor som skickar kandidaterna vidare till intervju.

– Men tanke på att jag behöver hjälp med att kommunicera och att ibland skriva behöver deras svenska vara bra, säger han.

Anders brukar kalla mellan fem och åtta kandidater till intervju. Inför det steget gäller det att ha bestämt sig för om man vill göra intervjun hemma eller ute på ett café. Kanske kan det också kännas bra om en redan anställd assistent följer med, mest för att ha någon att bolla med efteråt.

Det kan också vara bra att ha förberedda intervjufrågor, inte minst för att alla ska få samma frågor. Då blir det enklare att jämföra kandidaterna.

– Jag har ett par kluriga intervjufrågor som jag alltid brukar använda. Det är frågor där man lätt kan avgöra ifall de lyssnat på frågan eller inte, säger Anders.

När man hittat rätt person och det känns bra är det smart att börja med några introduktionsdagar innan man definitivt bestämmer sig. Det för att båda parter ska få en chans att lära känna varandra bättre och för att assistenten ska få prova på arbetet på riktigt.

FAKTA: 7 rekryteringstips

  1. Rekrytera i tid
    Tänk på att avsätta så mycket tid som möjligt för att rekrytera. Ingen vill stressa fram ett så viktigt beslut.
  1. Tänk på var du annonserar
    Det är inte alltid bäst att lägga ut annonsen bara hos Arbetsförmedlingen, använd även exempelvis Facebook, andra sociala medier och dagspress.
  1. Tänk på hur du formulerar annonsen
    Ställ inte bara krav på den sökande, skriv också vad den sökande kommer att få ut av att jobba hos dig.
  1. Ta bort annonsen i tid
    Ingen orkar läsa hundratals brev och CV:n. Se därför till att plocka ner annonsen när du fått så många svar som du tycker känns överkomligt.
  1. Bestäm plats för intervjun
    Vill du göra den hemma hos dig eller ute på stan?
  1. Planera dina frågor i förväg.
    Tänk efter vad du vill veta om den blivande assistenten, saker som du inte kan få ut från brevet. Ställ så många öppna frågor som möjligt så att du får ofärgade svar. Se till att skriva ner dina intryck direkt efteråt.
  2. Kör några intropass
    Att prata är en sak, verkligheten kan vara en annan. Låt därför din kandidat få göra några provpass innan ni båda bestämmer er.

Källa: Tidningen Assistans, Christopher Kullenberg Rothvall