Jag skriver detta brev för jag tycker att man bör ändra systemet och samhällets syn då det är så svårt att erbjuda arbete åt funktionshindrade.
Ska man t.ex. ha 4 års ingenjörsutbildning för att få ett städjobb. De är kanske överdrivet men så ser det ut. Jag kan känna att jag hamnar mitt emellan stolarna i alla system.

Vart vill jag komma med det här? Jag vill skapa en debatt om vår situation. Varför är så många handikappade arbetslösa? Jag tror inte på det här med att det inte finns jobb.

Jag fick en inbjudan av Unga handikappade att åka på ett informationsmöte om en CAD-utbildning på TeleNova, hösten -95. Mitt intresse för det var inte stort, men där fick jag höra att de även skulle ha en pc-samordnarutbildning, vilken jag började på efter några veckor.

Utbildningen var på 20 veckor plus praktik. Den fick jag göra där på företaget.
Sista dagen på praktiken ville chefen prata med mig. Hon erbjöd mig en provanställning på 75% där under sex månader. Det gick så bra för mig att de ville anställa mig. På hösten -01 fick jag veta att jag inte skulle fortsätta att jobba p.g.a. arbetsbrist, så jag slutade där februari -02. Detta ledde till att jag blev sjukskriven för stress, hösten –01, till att börja med fram till och med sommaren -02.

Under tiden ringde jag till AF och FK och ville ha stöd och hjälp med hur man kunde gå vidare och få ett nytt arbete.
Arbetsförmedlingen tyckte att jag behövde läsa in grundämnena för att vara mera attraktiv på arbetsmarknaden. Då började jag att prata med Försäkringskassan om Rehabersättning för att kunna studera. Det var inga problem att få det under studierna.

Jag sökte då till folkhögskolor i Stockholm efter som jag bor här. Vid Alma Folkhögskola hade de inget ”lägre” tempo på studierna. Det skulle innebära att jag inte skulle hinna med både studierna och livet runt om kring. Jag sökte även till Långbro Folkhögskola och var där på intervju, men fick nej.

Jag tog då kontakt med Arbetsförmedlingen Rehabilitering i Tullinge, men fick inget stöd därifrån på grund av sjukskrivningen.

Samtidigt som man börjar fundera om man inte duger något till, sitter man hemma med en pärm full av betyg från studier och arbete.

Arbetsförmedlingen kan inte hjälpa mig att få ett arbete, Försäkringskassan kan inte ge Rehabersättning om jag inte deltar i någon utbildning, läkarna kan inte sjukskriva mig längre för jag är inte sjuk. Följden blev att jag håller på att utredas för sjukersättning (förtidspension). Vilket jag har idag.

Samtidigt så hör man att regeringen vill få ner arbetslöseheten. Jag har hört siffran ca 80% arbetslöshet bland handikappade. Hur har de tänkt att få ner den siffran närmare noll?

Assistans bygger ju på vad jag behöver hjälp med, det är ju själva grundbulten i arbetet.
Jag är med och talar om vad assistenten ska göra. Det ser jag som en självklarhet. Sedan kan man diskutera hur mycket jag som brukare ska vara med och tala om i varje sak. Jag tänker på om jag ska be assistenten att t.ex. vattna eller diska. Hur noga ska jag vara? Ska jag säga: sätt på vattenkranen, fyll upp ca 8 cm vatten i diskhon och beskriva hur assistenten ska hålla t.ex. koppen för att kunna diska den på alla sidor. Eller är dessa saker underförstådda då jag ber assistenten att diska?

Jag hade ett förhållande med en tjej som har ett större assistansbehov än jag, vilket innebär dygnetruntassistans. Det var inget som jag tänkte mycket på, för jag har erfarenhet sedan tidigare av en partner med lika stort behov. I ett förhållande tycker jag att man inte får begränsa sig pga. assistenterna, ja, såvida det inte gäller något olagligt vill säga.
Jag minns när jag skulle sova över hos min flickvän. Jag fick sova på en madrass på golvet för det gick inte att lösa på något annat sätt.
Som människa vill man ju ha sex ibland med sin partner. Jag fick lära mig att de skulle bli mycket svårare än vad jag trodde.
Jag märke snart att det var något som inte var som det skulle.
Det framgick ganska fort att hennes assistenter hade sagt att de skulle säga upp sig om vi hade sex. Ja, förutom en assistent som jobbade en kväll varannan vecka. Snacka om schemalagt sex.

Förresten, om jag skulle vilja snatta eller dylikt så behöver jag ju mina armar och ben, det som jag har assistent för. Hm. Ska armar och ben säga åt resten av kroppen, att ”fy, detta är olagligt”. Undrar hur det skulle gå? Antagligen åker personen och assistenten fast. Men stopp här nu – har inte assistenten bara gjort sitt arbete, ja, som armar och ben?

Om man skulle vilja testa sex i andra kombinationer än med någon av det motsatta könet. Man kanske vill pröva en trekant eller vara med någon av samma kön. Vågar man det?
Eller avstår man för att man inte vill att ens assistenter ska få veta något? Om svaret är ”ja” så kvarstår frågan. Gör man saker som man själv vill, eller tar assistenten ”kontrollen” över vad man gör och inte gör?
Tar man till andra sätt? Köper man sex? Det är ju olagligt.

Självklart finns det saker som kräver mer planing.
Jag kom just nu att tänka på: Skulle jag kunna bestiga Mount Everest med assistenter? Svaret borde vara ja. För det är det jag vill. Men antagligen ligger många hinder i vägen som man först måste lösa.