Undra hur många bilder jag fick in idag ifrån negativen… Det jag vet säkert är att jag har scanat in 552 bilder under veckan…

Elevhemmet Sätra Gård var ett elevhem men också ett kortishem för handikappade ungdomar i Stockholmsområdet.
Jag, som många andra, började åka dit vid 12-13 års åldern. Då kände man igen en del ansikten främst ifrån skolan och några kvällsaktiviteter men också många nya. Inför varje termin fick man önska sig tider att bo där, det var helgerna som de flesta ville komma dit.

I början var jag där bara på dagtid som ”kortis”, jag vägrade att sova över. Men efter något eller några år tvingade mamma mig (i samförstånd med personalen) att sova över. Jag ville absolut inte sova i eget rum utan ville dela rum i F1 och Danne Falkgren var bussig och ställde upp på det. Det var gråt och tandgnisslande när jag skulle sova och Danne hade fullt sjå med att försöka få mig lugn.

När jag var 16 år och skulle operera hamstrings så kunde inte jag bo hemma så länge jag hade gipsade ben.

Helgen innan operationen så åkte pappa, Laila och jag åkte till Grythyttan över helgen. På hemvägen fick vi fel på bilen vid Shell på Örbyleden. Jag skulle bara hem och vända innan jag skulle läggas in på S:t Görans sjukhus för operationen. Jag hann precis in till läkartiden som jag hade.

I och med det var det slutkrypet för det gjorde ont och jag kunde inte sätta mig på knäna. Jag minns en gång när jag var inne hos min sjukgymnast så gick hon i väg ett tag och då kom en annan sjukgymnast. Hon kände mig väl och vi började busa och brottades på mattan som vi hade gjort tidigare, innan operationen. Jag ramlade bakåt och böjde benen. Vilket gjorde jätteont.

Badrummet hemma hos mamma, var inte tillräckligt stort för det och mamma skulle inte klara av att hantera mig ensam. Så efter operationen och en tid på ”12:an” på Norrbacka fick jag bo ett antal veckor på Sätra.
Mamma var orolig för hur det skulle gå – antingen skulle jag lära mig att älska stället och personalen, eller också skulle jag vägra att sätta min fot där igen.
Mamma var och hälsade på mig ofta efter jobbet och vi spelade bl.a. schack och plump. Som tur var trivdes jag jättebra och ville gärna fortsätta att åka dit även sedan du blivit av med gipset. Under den perioden lärde jag mig att tycka om att dricka kaffe.

I ett antal år hade elevhemmet också verksamhet på våning 2. Där bodde de som behövde mindre hjälp.
Efter några år fick inte elevhemmet ha kvar rummen på våning 2, ett tag stod de tomt innan en annan verksamhet flyttade in. En kompis och jag åkte upp till tvåan för att se vad som hände där. De gjorde vi på en helg när de inte var några där, men det vi inte visste var att alla dörrar var låsta. När hissdörrarna gick igen så upptäckte vi att hissen kunde man bara öppna med en nyckel. (På den tiden hade man inga mobiltelefoner.) Vi såg en telefon inne på en bokhylla men dörren dit var också låst. Då började vi titta på vilka nödutgångar som fanns. Till vår förvåning var även de låsta. Vad fanns kvar att göra? Jo, sätta sig vid hissarna och SKRIKA i springan mellan dörrarna. Tills slut var de någon som hörde vårt skrik och åkte upp för att undersöka vad det var.

En vanlig återkommande aktivitet var att spela kortspelet Plump. De samlades oftast nästan hela personalen och nästan alla boende, dagrummet blev nästan fullt. Efter ett antal spel med olika personer så lärde man sig vilka personer som var roade att spela eller inte. Sedan ytterligare efter ett tag så tyckte någon att det skulle behövas mer spänning så vi införde ”dubbel plump”. Om man sa något med dubbel och misslyckade så förlorade man samtliga poäng. Till skillnad från om man sa enkel så fick man bara en plump för den aktuella omgången.
Vi var ett gäng som hade varit på Sätra i ett antal år. Till slut kom det på tal om att spela om pengar, de handla om max 20 kronor per parti och det var naturligtvis frivilligt.
Jag vet inte riktigt hur det gick till men efter tag så blev det liv att vi spelade om pengar. De förbjöd all personal att spela, vilket kändes jättetråkigt för både oss ”elever” men också för vissa i personalen.
Med anledningen av det så bestämde vi oss för att åka en kryssning till Åland. En hel personalgrupp åkte med men på deras fritid. Gissa vad vi gjorde förutom att ha trevligt, äta och dricka gott? Jo, vi spelade plump med pengar. Efter resan åkte vi till Fåfängan och avslutade med en fika.

På bottenvåningen fanns det en stor gymnastiksal där de rätt så oftast spelade innebandy, ibland åkte man ner dit med ett gäng. En kväll i veckan kom Nacka HI dit med sitt innebandylag för att träna. Jag fick stå i målet en annan kväll, när vaktmästaren samlade ihop några som ville spela.

När jag hade gått ut den ettåriga ADB-linjen på Skärholmen gymnasium som jag gick året efter min HK-linje, var det hög tid för att hitta någon egen lägenhet. Jag tror att på hösten 1993 fick jag ett lägenhetserbjudan på en lägenhet i Enskededalen. Jag hann nog inte ens åka dit för att kolla på lägenheten innan det visade sig att de hade skickat ut till fel person.

Den 4 april 1994 flyttade jag till Skarpnäck.

När jag gick andra året på HK-linjen (Handel och kontor) så var torsdagarna och fredagarna avsatta för praktik.
Jag hamnade på SPK (Statens pris- och konkurrensverk) på min praktik, två dagar i veckan under ett läsår på deras ADB-avdelning. Där jobbade bl.a. Harriet, Tofte och Håkan.
Jag fick lära mig att installera om datorer, vilket jag inte hade gjort tidigare. På den tiden hade man Dos 3 som operativsystem. Jag behövde knappt några disketter för alla program hämtade jag ner via deras nätverk. Bara någon bootdiskett.
Jag fick lära mig en massa bra saker. Sedan hann man med en del annat också som att spela och byta teckenuppsättning på tangentbordet så att användaren behövde klia sig i huvudet, innan han lyckades ändra tillbaka den.

Jag gick en ettårig ADB-utbldning för funktionshindrade. Den var sådär. Ibland kunde jag mera än mina lärare och jag fick hjälpa till och lösa andras problem.

Något halvår efter de så hamnade jag på TeleNova via arbetsförmedlingen Unga handikappade, Telenova var ett företag som utbildade handikappade i data men också anpassade deras arbetsplatser.

Jag åkte dit för att bli informerad om en CAD-utbildning som skulle starta. Jag kände ganska direkt att jag hade inte de rätta intresset för utbildningen. Några veckor senare fick jag frågan om jag va intresserad ev en pc-samordnare-utbildning. Där träffade jag både blivande elever och personal, vår blivande lärare. En av eleverna hette Nils-Erik, han kallas för Nisse. Nisse har berättat efteråt att han tänkte, ”hjälp hur ska jag kunna förstå Anders”. Som nästan alltid så löste det sig efter ett tag när han hade vant sig hur jag pratade.

Det lilla ifrån kursen som jag kommer ihåg är att vi hade kul på kursen. Vi var bara fyra elever i klassen.
En sak fastnade ganska lätt, vet inte varför. Vi hade någon eller några dagar om OS 2. Under kursens gång fick fick vi se en beta-version av Windows 95. Jag har för mig att det var på 15 disketter. Cd hade inte kommit till datorer på den tiden.
När kursen började närma sig slutet så fick både Nisse och jag frågan om vi ville praktisera på Telenova som pc-samordnare, båda tackade ja.

Vi fick vara med ifrån början att installera och koppla ihop ett nätverk för oss anställda. Sedan skulle vi få de att spara på nätverket istället på sin lokala hårddisk.

Ett tidigt minne av företagets nätverk var när vi kopplade upp oss så att vi kunde skicka meddelande till våra kollegor i Skellefteå. Nu ska vi komma att det här var ca 1995-1996. Vi använde Msmail och Schedule, Naturligtvis i dosmiljö med en modem-förbindelse.

Det var ganska vanligt att Nisse och jag hade ca 2 timmar på oss att fixa i ordning datorerna till veckan därpå, ibland kunde de var uppåt 10-15 st. Få hade en cd-enhet så det var disketter som gällde. Ett arbete som ibland var omöjligt att utföra på den tiden.
Några av hjälpmedel va t.ex.:
Dragon Dictate
Jaws
Datasvenska – Profet Text to Speach
Zoom text

Vissa program var tvunget att ha licens nycklar som ibland var svåra att installera och avinstallera.
Jag vet att Nisse jobbade många helger, vilket jag inte gjorde.
Ibland kändes det att mina arbetstider 9-16 inte var optimala för mina arbetsuppgifter, eftersom eleverna var där samma tider.

När år 2000 började närma sig så var man orolig för att datorerna inte skulle klara årsskiftet. Vi gick igenom varje dator, installera och uppgradera det som gick att göra för att vara på den säkra sidan.

I flera år struntade jag i och ta fikarast. Jag vet inte riktigt varför jag struntade i dem, kanske att Nisse inte heller tog fikarast. Jag tror att andra arbetskamrater övertalade mig till slut att ta paus i arbetet och komma ut och snacka lite med dem och eleverna. Jag fick upp ögonen för att fika. De var ett tillfälle att träffa sina arbetskamraterna men också eleverna.
Jag minns en blind mamma som gick en utbildning. Hon pratade om att hennes barn spelade schack och hon inte kunde spela. Barnen hade tydligen varit på henne ett tag att hon skulle lära sig. Jag erbjöd mig att jag kunde lära henne. Vi bestämde att hon skulle komma hem till mig en kväll. Jag var lite spänd inför kvällen men de gick bra. Det gällde att tänka till en extra gång för man kunde ju inte visa, utan bara prata.

Jag stötte på många olika handikappade personer genom mina år på jobbet. Jag var osäker om en var helt bild därför fick jag en annorlunda tanke. Tänk om jag tog med mig mina badbyxor och bytte om till de innan jag skulle gå in till den som var blind. Jag var inte säker på om hen var totalblind.

Nisse ställde alltid upp när man bad om hjälp. Han ville lösa alla problem, om han inte kunde så tog han reda på lösningen.

Nisse jobbade ofta över på kvällar och ibland också på helger. Vilket ibland var nödvändigt för att alla datorer skulle vara klara inför de olika kurserna. Jag kände att jag inte hade den motivationen. Vi hittade Skribofont som på den tiden var en liten datoraffär, som i några år växte och flyttade runt, innan den gick i konkurs.

Vi pratade nästan varje kväll på telefon, 30-60 minuter var ingen ovanligt lång tid. Han var hemma hos mig massor med gånger, oftast hjälpte han med något med datorn. Han hjälpte mig också att bygga ihop datorer. Han hjälpte mig att välja datordelar som skulle passa mina behov.
Som tack för hjälpen bjöd jag honom på middag. Jag har för mig att han gillade när jag gjorde falukorv i ugn.

Här kommer ett tillägg som jag gjorde 2012-06-24
En till två gånger per år hade företaget kickoffer, då fick man se all personal som jobbade runt om i landet.
De flesta kickoffer anordnades i Stockholmsområdet men en kickoff lade dem i Göteborg.

När första konferensdagen började ta slut så blev vi överraskade av några som plötsligt kom in i rummet. De kidnappade deltagarna som sedan blev utkörda ur huset för att sedan ledas till en båt. Ingen var beredd så alla blev förvånad. Båten körde oss till en ö med en fästning på. Efter en femkamp så var det dags för middag inne uti fästningen. Vi satt vid ett långt träbord med levande ljus både på borden och på väggarna.

En annan av våra kickoffer hade vi på Kolmården. Jag fick skjuts av min arbetskamrat Christina som mötte upp med sin bil vid Medborgarplatsen. När jag skulle ta hissen upp så möttes jag av en lapp ”Hissen är trasig”: Vi bestämde oss för att åka till Skanstull men där var det samma sak, en trasig hiss. Då åkte vi tillbaka och gick upp för trapporna med en person i varje arm som jag fick hålla i. På den tiden hade jag inte börja att åka rulltrappa med assistenterna.
Själva kickoffen har jag för mig att den var ganska bra. Vi hade olika grupparbeten och sedan skulle varje redovisa sitt arbete. Vi hann även med ett besök på Kolmårdens djurpark, med ett besök inne hos elefanterna bås.
Jag minns inte jättemycket av själva kickoffen.
Veckan efter ville min chef prata med mig. Då fick jag veta att företaget behövde spara ännu mer och att jag var tvungen att bli uppsagd.

När jag var tonåring så gick jag på Träffstugan, en ungdomsgård för rörelsehindrade. Där spelade man en hel del innebandy. Vi var några ungdomar
som brukade spela. Jag var oftast målvakt. En gång i månaden så var det disco. På kvällarna var det alltid många ungdomar.

Träffstugan skaffade ett flipperspel. Jag var ganska snabb med att testa spelet. Jag behövde en medspelare som skötte den ena knappen för jag klarade inte av att använda båda knapparna samtidigt. Efter ett tag så kontaktade personalen Permobil, tror jag. De gjorde två plattor som var kopplade till flipperknappar.

En gång ordnade Träffstugan en resa över en helg till Dalarna. Vi bodde på en ungdomsgård, som också hade rörelsehindrade ungdomar. Jag minns en kväll så skulle vi på något uppträdande inne i byn. När de var slut så blev vi upphämtade av raggarbilar. Dagen efter fick vi prova på några olika sporter, bl.a. luftpistolskytte med ljudsignal som avgör var man siktar.

Vid flera tillfällen blåste det i frågan om Träffstugan skulle få finnas kvar och om de skulle ta emot ungdomar ifrån Stockholms kranskommuner. Jag tror att det var i samband med det så fick till ett möte i stadshuset, på den tiden var det Anna Lindh som fritidsborgarråd. Jag var med på mötet.
Det var också ett inslag i ABC om att inte alla skulle få komma till Träffstugan.

Jag var i Träffstugans första Gårdsrådet. Det skulle vara en länk mellan personalen och ungdomarna.