Här vid Örbyleden kunde min Sätra sektion ha slutat men Fåfängan ville också vara med

Elevhemmet Sätra Gård var ett elevhem men också ett kortishem för handikappade ungdomar i Stockholmsområdet.
Jag, som många andra, började åka dit vid 12-13 års åldern. Då kände man igen en del ansikten främst ifrån skolan och några kvällsaktiviteter men också många nya. Inför varje termin fick man önska sig tider att bo där, det var helgerna som de flesta ville komma dit.

I början var jag där bara på dagtid som “kortis”, jag vägrade att sova över. Men efter något eller några år tvingade mamma mig (i samförstånd med personalen) att sova över. Jag ville absolut inte sova i eget rum utan ville dela rum i F1 och Danne Falkgren var bussig och ställde upp på det. Det var gråt och tandgnisslande när jag skulle sova och Danne hade fullt sjå med att försöka få mig lugn.

När jag var 16 år och skulle operera hamstrings så kunde inte jag bo hemma så länge jag hade gipsade ben.

Helgen innan operationen så åkte pappa, Laila och jag åkte till Grythyttan över helgen. På hemvägen fick vi fel på bilen vid Shell på Örbyleden. Jag skulle bara hem och vända innan jag skulle läggas in på S:t Görans sjukhus för operationen. Jag hann precis in till läkartiden som jag hade.

I och med det var det slutkrypet för det gjorde ont och jag kunde inte sätta mig på knäna. Jag minns en gång när jag var inne hos min sjukgymnast så gick hon i väg ett tag och då kom en annan sjukgymnast. Hon kände mig väl och vi började busa och brottades på mattan som vi hade gjort tidigare, innan operationen. Jag ramlade bakåt och böjde benen. Vilket gjorde jätteont.

Badrummet hemma hos mamma, var inte tillräckligt stort för det och mamma skulle inte klara av att hantera mig ensam. Så efter operationen och en tid på “12:an” på Norrbacka fick jag bo ett antal veckor på Sätra.
Mamma var orolig för hur det skulle gå – antingen skulle jag lära mig att älska stället och personalen, eller också skulle jag vägra att sätta min fot där igen.
Mamma var och hälsade på mig ofta efter jobbet och vi spelade bl.a. schack och plump. Som tur var trivdes jag jättebra och ville gärna fortsätta att åka dit även sedan du blivit av med gipset. Under den perioden lärde jag mig att tycka om att dricka kaffe.

I ett antal år hade elevhemmet också verksamhet på våning 2. Där bodde de som behövde mindre hjälp.
Efter några år fick inte elevhemmet ha kvar rummen på våning 2, ett tag stod de tomt innan en annan verksamhet flyttade in. En kompis och jag åkte upp till tvåan för att se vad som hände där. De gjorde vi på en helg när de inte var några där, men det vi inte visste var att alla dörrar var låsta. När hissdörrarna gick igen så upptäckte vi att hissen kunde man bara öppna med en nyckel. (På den tiden hade man inga mobiltelefoner.) Vi såg en telefon inne på en bokhylla men dörren dit var också låst. Då började vi titta på vilka nödutgångar som fanns. Till vår förvåning var även de låsta. Vad fanns kvar att göra? Jo, sätta sig vid hissarna och SKRIKA i springan mellan dörrarna. Tills slut var de någon som hörde vårt skrik och åkte upp för att undersöka vad det var.

En vanlig återkommande aktivitet var att spela kortspelet Plump. De samlades oftast nästan hela personalen och nästan alla boende, dagrummet blev nästan fullt. Efter ett antal spel med olika personer så lärde man sig vilka personer som var roade att spela eller inte. Sedan ytterligare efter ett tag så tyckte någon att det skulle behövas mer spänning så vi införde “dubbel plump”. Om man sa något med dubbel och misslyckade så förlorade man samtliga poäng. Till skillnad från om man sa enkel så fick man bara en plump för den aktuella omgången.
Vi var ett gäng som hade varit på Sätra i ett antal år. Till slut kom det på tal om att spela om pengar, de handla om max 20 kronor per parti och det var naturligtvis frivilligt.
Jag vet inte riktigt hur det gick till men efter tag så blev det liv att vi spelade om pengar. De förbjöd all personal att spela, vilket kändes jättetråkigt för både oss “elever” men också för vissa i personalen.
Med anledningen av det så bestämde vi oss för att åka en kryssning till Åland. En hel personalgrupp åkte med men på deras fritid. Gissa vad vi gjorde förutom att ha trevligt, äta och dricka gott? Jo, vi spelade plump med pengar. Efter resan åkte vi till Fåfängan och avslutade med en fika.

På bottenvåningen fanns det en stor gymnastiksal där de rätt så oftast spelade innebandy, ibland åkte man ner dit med ett gäng. En kväll i veckan kom Nacka HI dit med sitt innebandylag för att träna. Jag fick stå i målet en annan kväll, när vaktmästaren samlade ihop några som ville spela.

När jag hade gått ut den ettåriga ADB-linjen på Skärholmen gymnasium som jag gick året efter min HK-linje, var det hög tid för att hitta någon egen lägenhet. Jag tror att på hösten 1993 fick jag ett lägenhetserbjudan på en lägenhet i Enskededalen. Jag hann nog inte ens åka dit för att kolla på lägenheten innan det visade sig att de hade skickat ut till fel person.

Den 4 april 1994 flyttade jag till Skarpnäck.

Print Friendly, PDF & Email

En reaktion på ”Här vid Örbyleden kunde min Sätra sektion ha slutat men Fåfängan ville också vara med”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *