Under de sista åren som jag bodde hemma hos mamma skaffade vi undulater som husdjur, i början skaffade vi bara en undulat åt gången för att få dom tama. Undulat är precis som alla andra djur att det krävs många timmar, dagar och månader för att tämja de.
Om man har flera undulater så är det mycket svårare att få de tama för då tyr dom sig till varandra. När man skaffar sig en undulat så försök att köpa den av en privatperson som har hållit på med den med sina händer. För då är de vana med att någon håller på med dem.
När en undulat kommer till ett nytt hem och den ska börja flyga fritt så behöver man dra ner alla persienn för att de ska lära sig vart fönsterna är och inte flyga in i dem.
En av de första undulater som vi hade hette Pelle, jag har för mig att han blev väldigt tam. I skolämnet NO höll vi på med att läsa om Europa när vi kom till Grekland och en del av de större öarna bl.a. Peloponnesos. För att komma ihåg namnet på halvön så skulle jag tänka Pelle på näsan.
Pelle satt ibland på min axel eller klättrade ner för huvudet till näsan och ville äta mat som kom utanför min mun. De räckte inte med det, när jag gapade så gillade han och smaka på mitt saliv och viss mat.
Det här med vad undulater tycker om att äta är inte alltid lätt att förstå. I buren hade de frö, hirskolvar, en bit sallad och vatten. Vilket är vanligt att undulater gillar.
Vi brukade öppna luckan på fågelburen när vi satt och åt. Mat som mina undulater gillade var; Pannkakor, omelett, potatismos och öl.
Ibland fick de för sig att de ville bada i glas med vatten eller öl.
Min halvsyster Anne-Lee hade en undulat som hette Birdie. Jag fick överta den omkring 1997.
Anne-Lee hade lagt ner ett väldigt bra arbete på att få Birdie tam och dessutom kunde han säga några ord. Birdie kunde bl.a. säga Birdie Birdie, goddag goddag och Bajen är bäst. Inga kommentarer till det sistnämnda.. 🙂
Vid något tillfälle letade jag efter en undulatbok som jag hade troligen fått någon gång i födelsedagspresent eller i julklapp men jag hittade inte den i min bokhylla. Jag ringde upp mamma och frågade henne om hon visste, svaret blev nej. Då sa jag: ”titta ovanför radion”, hon gick och kollade och mycket riktigt, där var boken.
Ibland när jag satt vid datorn så ville Mia, en annan undulat, vara med. Hon gick på tangentbordet och försökte jaga mina fingrar.
Det kunde hända att när jag ville rulla omkring i lägenheten så hoppade Mia ner på golvet mitt framför rullstolen. Några gånger hittade jag henne
bland ekrarna på min rullstol.
Vad tyder det på? Helt vansinnig eller ett tecken på hur orädd och tam den var?
En del hyss som undulaterna hade var att gnaga på såväl på tapeten och olika typer av papper.
Jag hade svårt att hitta någon som kunde vara fågelvakt när jag skulle åka upp till Kusböle. Till sist så kom jag överens med en assistent att han skulle vara fågelvakt, han bodde i Årsta.
Jag har för mig att assistenten hade lagt över tygstycke över fågelburen men glömde att stänga luckan. Mia hade något annat i tankarna, hon smet ut ur buren. Assistenten vädrade i lägenheten och Mia smet ut ur fönstret. Han ringde upp mig sent på kvällen och berättade vad som hade hänt. Han försökte i flera timmar att fånga in henne men misslyckades. Jag åkte dit på förmiddagen efter. Hon satt uppe i ett träd. När jag ropade på henne så svarade hon på min röst, ett tag så lät det som om hon inte var så långt ifrån mig. Efter några timmar gav vi upp.
