Jag hade sett fram emot att köra ”lerturen” i sommar nedanför vägen och filma med min GoPro-kamera. Det blev inget av med det för markägarna hade tydligen sagt till någon att vi inte får åka och förstöra.

Det går sällan någon sommar utan att ha åkt någon lertur med fyrhjulingar. En sommar var vi: Kalle, Micke, Mange och Peter. Micke fick köra min gröna fyrhjuling. Mina två assistenter fick stanna hemma i huset. Peter fick köra den lilla gula fyrhjulingen.

När man har passerat Tuvlöstjärn och ska köra till Toppen så har den blivit så tråkig, sedan de för ca 10 år sedan gjorde ett kalhygge. Innan var det en tät skog. Nu ser man ganska långt och sista biten till Toppen åker man numera på en skogsväg.

Samma sak gäller sträckan mellan Toppen och Högån. Förut var det en smal igenvuxen stig som man knappt kunde se vart den gick.

Innan man kommer ut på stora vägen och ska svänga vänster så är det en vägbom. Den är lite knepig att ta sig förbi, i alla fall för mig. På ena sidan är det ett dike och smalt. På andra sidan är det grästuvor och högt gräs men mycket bredare, så man ser inte vad man kör över.

Efter en rätt så kort sträcka på stora vägen så tar man av på en mindre väg som är ganska igenvuxen med högt gräs. Därefter börjar den stora utmaningen när man kör den sk vägen genom skogen som är en skoterled. Framför mig väntade en körning genom lera blandat med vatten, ibland en halvmeter. Flera gånger när jag kör den här sträckan så kör jag fast och behöver hjälp för att komma loss.

När man kommer hem igen så är allt lerigt, fyrhjulingar och alla personer.