Ikväll blir det en svartgul kväll hos en djurgårdare i Skarpnäck.

Det här kanske var för ca 10 år sedan, då var jag 30 år. Jag var på skidsemester i Åre, där jag har varit många ggr under tio års tid. För er som inte känner mig så ska jag nämna att jag åker Skicart.
En skicart består av en stabil sits monterad på fyra skidor. Skicarten är stadig och det krävs inte mycket styrka och balans av åkaren. Med de främre skidorna styrs och bromsas skicarten. Skicarten kan styras av åkaren med spakar för händerna.

Ett stort antal backar var stängda pga hård väder. I vanliga fall brukar vi börja rödkullen men den liften var också stängd, så vi fick packa in Skicarten i släpet och åka bil någon kilometer till ullådalen. Den var i alla fall öppen. Jag minns att efter något eller några åk sa, jag vill sluta för idag för det är inget roligt i detta blåsiga vädret. Några övertalad mig att åka några åk till. När jag åkte i liften höll jag upp båda händerna som skygglappar mot ansiktet för att skydda mot den kraftiga vinden. Jag vet att inte ska släppa båda händerna men det hände i alla fall. Vinden var så hård, så att den tog tag i Skicarten och drev den mot en liftstolpe. Innan jag hann reagera så såg jag hur liftstolpen var mellan skidan och sitsen. Vad händer? Jo, hela Skicarten välte så jag hade huvudet ner mot backen och jag kunde inte trycka ner spaken som släpper liften. Alla Skicart har en störtbåge som är tillför att skydda kroppen och huvudet om man väter. Som tur var så såg en skidlärare som höll på att åka ner i backen. Hon kastade allt annat och sprang till mig. Hon fick bort liften ifrån Skicarten.
Sedan började alla känslor komma och jag började gråta. Tack vare att skidläraren åkte några åk med mig efter så har jag tio år med underbar åkning sedan dess.