Jag hade haft en riktigt jobbig höst bakom mig. Såg fram emot att få komma ner till Move&Walk, både för att träffa nya människor men framför allt för att träna. Jag visste inte om jag kände någon som skulle träna där denna period. På tåget ner hade jag sällskap av en kompis som just nu pluggar i Småland. Min assistent och jag gick fram och tillbaka till restaurang-vangen i det något skumpiga tåget. Det blev en fin uppvärmning inför vad som skulle komma. Där satt vi och pratade med min kompis och tog en fika. Resan till Nässjö brukar bli lång och tråkig men det kändes som tåget gick fortare än vanligt. Väl nere fick jag samma rum som jag bott i förut, i Annexet. Det är ett rum med tre sängar, så vi hade gått om plats. Det visade sig första måndagen att jag ”bara” kände två av deltagarna. Första dagarna är alltid lite stela innan man börjar prata med varandra. Jag hade min träning mellan 9 och 13. Med mig ner hade jag min rullator som jag har fått som gånghjälpmedel. Denna har jag aldrig gillat men jag tänkte att jag tar med mig den och ser vad de säger på Move&Walk. Till min glädje så sa min tränare att den var inte bra för mig. Under träningsmånaden fick jag låna en annan rullator som jag gick mycket bättre med. För att överhuvudtaget få komma in i träningslokalen visade det sig att vi var tvungna att ta oss över en trappa. Min assistent började genast fundera på om det hade någon djupare psykologisk betydelse men han hann inte fundera många sekunder föränn jag var klar. Resten av första träningsdagen var ganska lugn. Dom ville kolla vad vi kunde och vad som behövdes jobbas mer med. Nästa dag satte träningen i gång på allvar, sen dröjde det inte länge innan träningsvärken kom som ett paket på posten! Varje dag började vi med en dryg timmes koordinations- och rörelseträning på matta. Därefter körde vi hinderbana. Det var en ungerska som var Conductor och ledde träningen. Till sin hjälp hade hon en assistent. Conductorn var väldigt uppmärksam på hur mycket de olika tränande orkade och hon anpassade deras träning därefter, vilket ledde till att jag hela tiden fick göra många fler repetitioner än alla andra. Jag fick bl.a. öva på att stå utan att luta mig mot väggen. Till sist så orkade jag stå i en hel minut!! En del av träningen bestod av att äta, vilket jag har lite svårt att göra själv. Speciellt ris. Min träningsassistent sa -”Hoppas det blir ris idag.” Vägen till matsalen kantades av idel prejningar med rollatorn och bitska kommentarer till de andra tränande. Stämningen var tuff, hård och härlig. Som avslutning på träningspasset hade vi en del koordinationsövningar på stol. Det gällde verkligen och tänka på var man hade båda armarna. Uppe eller nere? Eller skulle de vara tvärt om men bakvänd? Den svåraste övningen gillade jag väldigt mycket. I annexet, där jag bodde i mitt galanta rum, där hade vi alla det riktigt trevligt. Det var jag, mina assistenter, Mats, Ove, Tony, Rickard, Kent och Steve med assistent. Där fanns alltid någon att slänga käft med och stämningen var för det mesta på topp. Där hackade dom alltid på mig så fort jag ville sitta i rullstolen, vilket var bra. Framåt kvällarna var det ofta dags för lite kortspel med Vesa och Steve. Steve vann oftast rätt överlägset men jag och min assistent svor alltid vi skulle ta revansch. Framåt tvåtiden brukade vi slockna, totalt utmattade. Totalt blev det ett antal timmar som vi satt och snackade, spelade kort samt tittade på videofilmer. Det gjorde att det var svårt att gå och lägga sig i vettig tid. De andra som bodde i samma del som jag tränade på eftermiddagarna.
En kväll i början av vistelsen for Jag, Ove och min assistent för att se det älskade AIK förlora mot HV 71. Efter förlusten festade vi till med att ta en stadig på Mc Donalds.
Vi hade en OS-medaljör i simning bland oss, Mats.
Intill matsalen så hade de ett litet rum med två datorer. En för ”barn” och den andra för ”vuxna”. På barnens dator fanns det en hel del spel medan på andra datorn kunde man komma ut på internet. Vid ett tillfälle när de hade samlat alla för lite information så sa de: ”Om ni har problem med datorerna så hjälper Anders till.” Jag visste inte att de skulle säga så men det var bara kul. Ibland fick jag hjälpa till. Det tyckte jag var roligt. Jag fick använda mina kunskaper inom data. Både Mats och Kent fick jag hjälpa med deras bärbara. Mats hade en liten palm-dator. Jag var sugen på att skaffa mig en sådan. För att slippa be om hjälp hela tiden. Dator var tyvärr för svår för mig att hantera. Tankarna började komma att jag kunde kanske ansöka om en bärbar som hjälpmedel.
I samma träningsgrupp som jag tränade i så fanns det en som hade snöskoter och fyrhjuling. Han berättade om en del äventyr som han hade varit med om. Det var roligt att lyssna för mig som har hyrt fyrhjuling När jag inte tränade så brukade jag gå ut. Ibland gick vi till centrum i Nässjö. Både jag och min assistent tyckte det var en väldigt mysig stad. Precis lagom stor och med en sjö väldigt häftigt belägen, nästan mitt i stan med ett gångstråk runt. Det var en lagom promenad. Under den tiden hann man tänka på en hel del.
Till helgen var det däremot dags för något helt annorlunda, vi skulle åka till Ädelfors Folkhögskola och hälsa på en kompis till mig, Patrik Vi fick bo i hans gamla rum, numera hade han flyttat in hos sin tjej, och han var mycket mån om att vi skulle ha det så bra som möjligt. Första kvällen där tog vi det ganska lugnt, vi satt hemma hos Patrik och hans tjej och snackade. Nästa dag hjälpte jag Patrik lite med datorn. Under dagen så kom jag på en idé. Tänk om jag kunde plugga här kombinerat med träning på Frösunda Move&Walk. Jag skrev ett brev till skolan och frågade. Sedan väntade jag med spänning på om och vilket svar som jag skulle få.
På kvällen bestämde vi oss för att ta en taxi in till Vetlanda för att hinka lite öl. Tyvärr hade vi lite otur i timingen när vi kom dit, vi fick stå och frysa utanför stället en halvtimme innan de äntligen öppnade. Men när vi kom in kände vi genast att det var värt varenda sekund ute i kylan, stället, Utposten som det hette, visade sig nämligen vara väldigt trevligt. Precis lagom stor lokal med ett litet dansgolv och ett blackjackbord. Jag och Patrik var genast sugna på blackjacken och det dröjde inte många sekunder förrän vi hade spelat bort hela veckopengen. Vi bänkade oss vid ett av de mysiga ekborden och några sekunder senare smuttade jag och Patrik på varsin stor stark. Vi satt och småpratade lite allteftersom lokalen blev mer och mer välfylld. Precis i samma ögonblick som det började kännas lite småsegt kom det en mycket trevlig dam och satte sig bredvid mig. Vi började småprata lite och min assistent fick försöka agera tolk, vilket visade sig vara ganska svårt med den höga musiken i bakgrunden. Men den trevliga damen gav absolut inte upp, hon lyssnade uppmärksamt på mig, något som gjorde mig jätteglad. Tänk om alla människor var sådana. En stund senare kom hennes något överförfriskade kompis och tyckte också vi skulle upp på dansgolvet, och snart röjde vi runt där allihop. Tyvärr gick klockan mycket fortare än vad vi hade tänkt oss. Vi hade beställt en taxi till halv ett så vi var tvungna att säga adjö till flickorna lite i förtid. Efter ett par kramar satt vi sedan taxin, nöjda om än något sömniga. Det blev en lyckad kväll.
En annan helg så åkte jag och hälsade på en annan kompis som också pluggade på Ädelfors Folkhögskola. Hon har gått på samma ungdomsgård som mig, Träffstugan. Vi gick ut på puben Utposten och tog några öl. Det var mycket folk och hög musik som det ska vara. Också denna kväll blev väldigt trevligt. När vi skulle åka hem så kom inte taxin så vi fick stå ute i regnet och vänta. När vi stod där så hörde jag några diskuterade datorer och olika operativsystem som skulle vara i samma nätverk. Jag ville tala om vad jag trodde att problemet var. Vi pratade länge men ju mer jag frös desto svårare fick jag att prata. Vi fick vänta ända till kl. halv fyra men hade beställt till kl. halv två.
Jag gick upp en natt för att kolla på månförmörkelse. Det liknade en apelsin i färg och i formen. Det var häftigt att se.
En kväll hade vi bestämt oss för att dra ut en runda på puben i Nässjö. En onsdag! Vi var ett gäng på ca 10 personer som tog taxi den fruktansvärda långa resan ner till hotell Högland, på ca 1 km. När vi var framme så mötes jag av en trappa. De fick lyfta mig i rullstolen. När vi var inne så fick jag veta att det fanns en annan ingång utan trappor. Vi satte oss vid ett stort bord så att alla fick plats. Ganska nära scenen och dansgolvet. Medelåldern var väl ungefär just medelålders, men stället i sig var rätt flott. Det dröjde inte länge förrän bordet vi satt vid var överfullt av tomma öl- och drinkglas, och stämningen vart bättre och bättre. En av grabbarna i samma korridor som jag stack ganska snart iväg och bjöd upp en tjusig dam på dansgolvet. Jag ville inte visa sig sämre och ögonblicket senare var också jag uppe på dansgolvet med en vacker dam. Åtskilliga öl senare var det dags att åka hem. Jag var relativt nykter, något som man knappast kan påstå att alla var. En av de boende i korridoren hade fått i sig så mycket att han fick bli körd till sitt rum på en lastvagn. Dagen därpå var alla, inte helt oväntat, något dämpade. Också det var en lyckad kväll.
På slutet av träningsmånaden så fick jag höras talas om att de skulle starta upp en ny typ av träning kombinerat med studier under ett år. Det lät jätte-intressant för att det var just det som jag var ute efter. Den tiden som man inte tränade så försökte jag ta reda på så mycket som var möjligt. Jag och min assistent fick låna en bil för att kunna åka ut till Viebäck som folkhögskolan heter för att titta. Den verkade mysig och trevlig, mitt ute i skogen. Jag fick en rundtur i skolan.
Jag pratade med några personer om att vi skulle ordna en kväll som vi åt gemensamt i matsalen. Det blev en kväll i den sista träningsveckan. Man fick välja om man ville äta pizza eller plankstek. Det blev lite rörigt innan vi skulle ringa och säga hur många som det blev. Vi var tvungna att beställa de två maträtterna på två olika ställen. Efter ett tag så hade det ornat upp sig. De skulle köra ut maten. Ingen mat kom. Så en fick åka och hämta den. Eller hur det blev. Rörigt blev det allt. Till slut hade alla fått det som de hade beställt. Jag tog planksteg och blev nöjd. Den var god. I bakgrunden var det lite musik som de hade samlat ihop. Det var en skön och härlig blandning.
I sista träningspasset brukar man måla sin hand på väggen i matsalen. De som redan hade en hand fick bara skriva intill sin hand om man ville. Vilket jag gjorde. Jag åkte ner till träningslokalen när eftermiddagspasset tog slut för de andra, utan assistent. De flesta hade hunnit därifrån men några fanns kvar. De hade ätit tårta. Det fanns en bit över som jag glatt åt upp. Det var bra att jag åkte dit för det blev en trevlig stund.
På kvällen fick vi som bodde i annexet för oss att vi skulle avtacka våran Conductor och hennes assistent. Det blev en avtackning i form av en middag på restaurangen vid tågstationen. Jag beställde in något som jag aldrig hade ätit, nämligen struts. Det var spännande att pröva något ovanligt. Jag tyckte att det var jättegott. Våran Conductor beställde aldrig in något, utan hon smakade av oss andra.
Under den här träningsperioden hade jag det underbart. Roligt och skönt att komma bort ett tag och få nya tankar, idéer och kompisar men framför allt att få träna.
