Erfarenheter av undervisning med datorn som hjälpmedel

Bakgrund
Höstterminen -86 började Anders och Henrik i åk 7 i Österholmsskolan.
De hade tidigare gått i Skanskvarnsskolan. Där hade en arbetsterapeut föreslagit
Henrik som lämplig deltagare i ett dataprojekt.

Teamet i åk 7 fick en förfrågan om vi var villiga att ägna
lite extra tid och energi åt att samverka i detta projekt. Det kallades för
TUFFA, som stod för ”Teknikupphandling för funktionshindrade i
arbetslivet”. När det även kom att innefatta elever, lade man till ett S för
skola, TUFFA-S. Avsikten var med hjälp av datorteknik bygga upp arbetsplatser /
skolarbetsplatser så att man kompenserade de olika handikappen så långt som möjligt.
Vår uppgift var till att börja med att formulera en kravspecifikation för
Henriks vidkommande. Vi fick önska vad vi ville, även om det ännu inte
existerade i sinnevärlden. Svårigheten var att vi inte hade en aning om ens
vad som existerade. Jag försökte påpeka att det vore lättare om man fick
prova på att använde en dator först. Jodå, vi skulle få några begagnade
Apple som stod någonstans. Tiden gick. Vi fick inga datorer, men plötsligt var
det bråttom med specifikationen. Under vånda sammanställde jag en utifrån
andra förslag som redan fanns och hade sedan telefontakt med Eive Landin på Bräcke-Östergård för att få kloka synpunkter.

I början av åk 8, höstterminen -87, ringde jag Skolförvaltningen
för att höra vad som hänt med Apple-datorerna. Jag blev då erbjuden fyra nya
IBM PC/G istället, en till var och en av våra särskilda undervisningsgrupper.
Datorerna levererades i november samma år.

Projektet drog ut på tiden. Fördelarna med det krympte i
takt med att tiden gick. Henrik skulle inte få sin dator förrän på vårterminen
i åk 9, och då skulle han få en Compis, eventuellt en Campus. Landstinget,
inte projektet, skulle betala för datorn. Med tanke på framtiden var Compis
inget bra alternativ, och landstinget skulle säkert inte ha råd att byta ut
hans dator inom överskådlig framtid.

Med föräldrarnas benägna tillstånd meddelade jag
projektledningen att Henrik inte längre skulle deltaga i projektet. Sedan
kontaktades hjälpmedelscentralen direkt med ett önskemål om en IBM-dator till
Henrik. Datorn levererades i början av höstterminen -88, då Henrik började
nian. Anders fick sin dator ungefär ett år senare. Vi hade försökt att få
fram den långt tidigare, och vi vet egentligen inte varför det tog sån tid.

Från och med november 1987 till dags dato, juni 1990, har
vi haft tillgång till minst en dator i klassrummet, och vad det har inneburit
ska jag försöka beskriva på följande sidor.

Elever
Flera elever har lärt sig arbeta med datorn, men den har
haft störst betydelse för Anders och Henrik, därför kommer jag bara att ge
exempel från deras arbete.

Både Anders och Henrik är CP-skadade. Henrik har inget
tal, han kommunicerar via Bliss. Viljemässig kontroll har han bara över sitt vänstra
lillfinger. Anders har svårförståeligt tal. Han har mer kontroll över sina händer
än Henrik har, även om Anders inte heller kan arbeta med penna och papper.

För en grundligare presentation, se bifogade videofilm.

Utrustning
Före november -87
När Henrik kom till högstadiet hade han med sig en ABC 80
från mellanstadiet. Den var utrustad med en joy-stick och en kontakt. Han hade
två program, ett med bokstäver och ett med siffror. Han kunde inte byta
programmen själv. Programmen fungerade så att Henrik hämtade bokstäver eller
siffror från övre delen av skärmen till den nedre, där han kunde räkna
eller skriva. Det fick plats två rader text, sedan måste den skrivas ut. För
att hämta en bokstav måste han först placera markören på bokstaven med hjälp
av joy-sticken och sedan trycka på kontakten. Det var många moment som skulle
stämma innan han kunde får fram sin text eller sin algoritm.
Anders kom till högstadiet med en skrivmaskin med
plakatskrift och ett inmoneterat raderingsband, som hade en egen liten spak. När
det gällde matematikhjälpmedel hade han inget som var riktigt bra, eftersom de
räknare, som var stabila nog för honom, också tog över för stor del av själva
uträkningen.

Både Anders och Henrik fick relativt snabbt varsin
elektroniska skrivmaskin. De kunde programmeras till en del, men var mycket känsliga
och krånglade ofta, vilket framgår tydligt av ett meddelande som
arbetsterapeuten skrev till Anders se Bilaga 1

Eleverna var fortfarande
beroende av att någon satte i kontakterna åt dem samt såg till att det fanns
papper i maskingen. Ofrivilliga rörelser gjorde att text skrevs ut innan den
var färdig, och sedan var det omöjligt att fylla i resten på rätt rad. Bilaga 2. Eleverna, som gärna ville att texten skulle se snygg ut, blev mycket
frustrerade. Det var också pressande att se på all den ansträngning som gick
åt för att behärska det lilla känsliga tangentbordet.

Efter november 1987
När eleverna gick i åk 8 fick vi, som tidigare nämnts, vår
första IBM-dator till klassrummet. Det var en PC/G med förstärkt minne och
EGA-skärm. Den hade två diskettstationer för 5 ¼” disketter. Eleverna var
fortfarande beroende av att någon fanns i närjeten, som kunde byta disketter
åt dem. Efter en kort tid donerade en vänlig person en hårddisk till vår
dator. Det innebar ett stort steg närmare självstädigt användande.

Utan raster kunde Anders och Henrik inte själva använda
datorn, de fick titta på när en tredje elev följde mina instruktioner. Trots
detta lärde de sig en hel del. Så småningom fick vi ett raster, som dock
fortfarande hade vissa begränsningar. Det var svårt att fästa det på ett
stabilt sätt, och det behövde ha mer distans till tangenterna åtminstone för
att passa Henrik. Det här var viktiga erfarenheter när vi med tiden skulle
anpassa Henriks personliga dator.

Vi hade beställt ett bord, 140 x 80 cm, med ett L-stativ
som skulle ge plats för rullstolen men ändå motverka att bordet skulle tippa.
Vi monterade också fast en terminalarm för att kunna anpassa skärmavståndet
till olika elever.
Skrivaren, en Proprinter II, hade vi på ett separat
rullbord för att ha en så anpassningsbar arbetssituation som möjligt. Vi har
inte utnyttjat den möjligheten i den utsträckning vi tänkte oss i början

I augusti -88, när Henrik började åk 9, fick han äntligen
kallelse till hjälpmedelscentralen för att få prova sin nya personliga dator.
Det var ett spännande ögonblick, som förevigades av en journalist från
Handikappinstitutet. Henrik fick en IBM PS2/30 med EGA-skärm. Han fick ett
specialgjort raster i mässing (se videofilm), som var mycket stabilt. Hela
tangentbordet passades in i hans underarmsstöd. Det gjordes av vår
”tekniker” på skolan, Christer Cervin, som också konstruerade ett skydd för
alla sladdar bakom datorn. Vi var oroliga för att någon skulle fastna i
sladdarna när de åkte förbi i rullstol. Bänken byttes ut mot ett bord, 140 x
80 cm, och på det har vi försökt få plats med all Henriks utrustning. Det
har gått, men det har varit trångt. Han har haft en pappershållare under sin
skriva, Proprinter II, som också har stått på bordet. I mån av behov har han
även haft manuskripthållare. Den sista tiden har han velat ha en terminalarm för
att justera sin skärm i höjdled. Takbelysningen har varit störande, då den
har reflekterats på skärmen, så därför har alla elever haft individuella
lampor på sina bänkar.
Ingen trodde riktigt från början att Henrik själv skulle
kunna knäppa av och på alla kontakter, men han räknade snabbt ut hur han
skulle göra (se video). Vi har nu skaffat en sladdosa med bara en kontakt, som
reglerar alla delar i hans datautrustning, så att han bara behöver trycke på
en knapp. Henrik har också lärt sig att skjuta in en diskett om den redan
sitter halvvägs in i stationen. Det har varit till stor nytta eftersom han
sparat alla sina arbeten på diskett för säkerhets skull.
Henrik fick också en talsyntes, Termivox. Efter
vissa svårigheter med den första fick han så småningom en nyare version som
fungerade bra.

Anders fick vänta ändå till de sista dagarna på vårterminen
-89 innan han fick sin dator. Han hade då egentligen gått ut grundskolan men
beslutade sig, liksom Henrik, för att be att få gå ett extra år i nian. Han
hade arbetat mycket på klassens dator, PC/G. Anders fick en PS2/30/286 med
VGA-skärm och en Proprinter III. Han fick ett enklare raster, eftersom det räckte
med det. I övrigt samma utrustning som Henrik utom underarmsstöd och talsyntes,
som han inte behövde. Christer har konstruerat ett stöd, som gör att Anders
själv kan sätta in sina disketter (se video).
Redan på ett tidigt stadium fick vi fyra joy-sticks till våra
klassdatorer. Tyvärr har vi inte kunnat prova dem eftersom det inte finns någon
kortplats kvar i datorerna som möjliggör installation. Vi kunde inte heller
installera programmet Vista av samma skäl.

Inte långt efter det att vi fått de första datorerna
fick jag ett modem, Discovery 1200C Plus.
I och med att Henrik och Anders fick sina personliga
datorer uppstod situationer då vi behövde kunna föra över information mellan
disketter av olika format. Men hjälp av projektpengar fick vi under vt -90
ytterligare en dator med extra diskettstation till klassen. Det var en
PS2/30/286, till vilken man också kan ansluta modemet utan problem.
Utbildning
När de första datorerna levererades till skolan i sina
lådor inskränkte lärarnas erfarenheter av datorer till några timmars kvällskurs
och ett par studiedagar med demostration. Vi fick hjälp att sätta ihop de olika
delarna till ett fungerande system. 

En lärare i ett närliggande gymnasium engagerades för att
hjälpa oss med grunderna c:a två timmar i veckan under några veckor. Tiden låg
delvis på skoltid och delvis på fritid.

Det första vi fick göra var att utav två DOS-disketter
skapa en, som innehöll de viktigaste filerna för att ladda upp datorn vid
starten. Vi hade inte någon hårddisk i början, vilket gjorde användandet mer
komplicerat, särskilt för våra elever. Sedan lärde vi oss
ordbehandlingsprogrammet Writing Assistant. Jag minns att vi även var
inne på hur man ändrar i autoexec.bat filen, vilket för oss vid den tiden var
helt obegripligt. Undervisningen tynade bort p.g.a. bristande deltagarantal. Men
vi hade ändå lärt oss det som vi skulle komma att få största nyttan av, nämligen
ordbehandlingsprogrammet.

Själv gjorde jag så, att jag efter varje
undervisningstillfälle genast förmedlade allt jag kom ihåg till eleverna. Vid
den tiden kunde endast en elev använda tangentbordet, så de övriga fick se på.
Trots detta absorberade de de nya kunskaperna på ett fantastiskt sätt, och jag
kunde senare fråga dem om sådant som jag hade glömt.

Drygt ett år efter det att vi fått datorer till de fyra
klasserna blev vi erbjudna tre platser på Skolförvaltningens grundutbildning.
Den hölls på Brännkyrka gymnasium men i Hökmosseskolans regi och den varade i en
vecka. Där fick lära oss grunderna i följande program: Writing Assistant,
Filing Assistant, Reporting Assistant, Graphing Assistant samt Multiplan.

Vissa DOS-kommandon lärde vi oss, samt teorin bakom kommunikation via modem.

Våren -89 gick jag en tvådagars kurs på Hökmosseskolan.
Kursen hette ”DOS för PC-samordnare”. Det var en grundlig genomgång av ett stort
antal DOS-kommandon. Kursen bekostades av Skanskvarnsprojektet. Som dataansvarig
har jag haft ett visst samarbete med Skanskvarnsskolan, därav erbjudandet.

Våren -90 bekostade samma projekt ”Att installera
datautrustning”, även det en tvådagars kurs på Hökmosseskolan. Läsåret 89-90 har
Österholmsskolan varit medlem i IBM-föreningen ASKI, som avser att informera
skolor med IBM-datorer om projekt och nyheter inom undervisningen. För en
läsårsavgift på 200 kr fick skolan skicka två lärare till IBM under två
informationsdagar. Egentligen skulle det ha varit tre, men en gick bort p.g.a.
lärarstrejken.

Elevernas utbildning har i stort sett bestått i att jag har
vidarebefodrat mina kunskaper i takt med att jag erhållit dem. De två år
eleverna har gått i åk 9 har de haft en lektion dataundervisning per vecka som
jag har ansvarat för.

En elev gjorde sin fösta prao på en Samhall verkstad där
han fick göra diverse övningar på deras datautrustning. Eleven och assistenten
bedömde inte situationen som särskilt givande. Vid ett annat prao-tillfälle var
samma elev på Lärdata, där han bl.a. fick lära sig grunderna i Lotus.

Samtidigt som vi tog våra första trevande steg i datorernas
värld, pågick samtidigt ett projekt i Göteborg som hette ”Bit i Durh”. Eive
Landin var ansvarig. Eive höll kontakt med elever och lärare i andra delar av
landet som hade börjat använda datorn i undervisningen. Dels hade vi
telefonkontakt med Eive, dels kom han personligen då och då. Både jag och
eleverna såg fram emot detta och skrev upp alla frågor på långa listor. Eive var
ett ovärderlig stöd under den tiden.

Teknisk assistans
 

I och med den första eleven fick en personlig dator blev också behovet av
teknisk assistans större. Med mera kringutrustning var det flera saker som
kunde haka upp sig. Hjälpmedelscentralen på Münchenbryggeriet har hjälpt mig
mycket. Främst är det då Kaj Amnell som varit en stor tillgång vid många
tillfällen. Han har varit med från början och känner mina elevers datorer.
Skolförvaltningen har också en tekniker, Johnny Gullstrand, som hjälpt oss
med installationen av de nya hårddiskar som levererades under detta läsår.

Övrig hjälp
Som datorintresserad lärare kommer man förr eller senare i
kontakt med andra lärare med samma intresse. Det kontaktnätet har stått för
praktisk hjälp, inspiration, uppmuntran och information. I det här sammanhanget
skulle jag vilja nämna Ingvar Svenserud på Vårbergsskolan, som är mycket generös
med sina kunskaper.

Nedsättning av tjänst
När vi hade haft datorer i klasserna några månader fick
vi från Elevvårdsbyrån på Skolförvaltningen ett erbjudande om nedsättning
i undervisningsskyldigheten. 5t / vecka för en lärare. Nedsättningen utökades
så småningom till 7 t / vecka. Arbetsuppgifterna var inte specificerade men
gav sig så att säga av sig själva. Brist på kunskaper och erfarenheter gör
att man måste ta många!! telefonkontakter med mer kunniga personer. Så småningom
lär man sig att handskas med vissa problem själv, men oron för att göra fel
innebär att arbetet tar lång tid. Viss vidareutbildning har också kunnat
rymmas inom dessa timmar, liksom handledning av andra lärare och instruktion av
övrig personal (se bilaga 3, 4).

Användningsområden
Svenska
Det var ganska naturligt att börja använda datorn i
svenska, den fungerade ju som en skrivmaskin, fast bättre. Eftersom jag bara
hade en dator men fyra elever, fick de turas om att använda den. Det första
rastret vi fick var inte så välarbetat. Henrik rev ofta sönder nagelbanden
och bokstavligen skrev så det blödde. Det avskräckte honom inte på något
vis.
När Henrik använde sin elektroniska skrivmaskin var det
ofta krävande att bara se på hur han ansträngde sig att pricka rätt på
tangenterna, och hur sedan en ofrivillig rörelse saboterade allt han gjort. Det
fanns därför många funderingar på om han istället skulle ha en joy-stick,
kanske i kombination med ett Blissprogram, för att styra datorn. Han kunde ju
inte läsa och skriva heller, men var väldigt skicklig på Blisskarta. Hoppet
om att lära sig läsa hägrade ändå, och framtidsperspektiven såg definitivt
ljusare ut om han lärde sig använda tangentbord. Alltså blev det så. Med ett
ordentligt raster blev datorn inte alls lika känslig som skrivmaskinen, och
Henrik, som bara kunde behärska sitt ena lillfinger viljemässigt, använde då
och då t.o.m. två fingrar.
Undervisningen i svenska koncentrerades naturligtvis på
att han skulle ”knäcka koden”, d.v.s. lära sig läsa. Han fick göra egna
berättelser med hjälp av Bliss, skriva av texten och läsa den så gott han
kunde. Han fick i läxa att lära in stavningen av vissa ord. Han fick fylla i
meningar som fanns färdiga på skärmen o.s.v. Vi hade satt ett stort hopp till
den talsyntes som Henrik fick till sin personliga dator. När han först provade
den på hjälpmedelscentralen skulle han försöka skriva sin pappas namn.
Stavningen blev fel, men med hjälp av talsyntesen lyckades han rätta till det
så att det blev fullt förståligt. Rörd tänkte jag att där hade vi lösningen.
Så har det inte blivit.
Efter att ha provat alla möjliga träningsuppgifter så
har vi enats om att det bästa för Henrik är att skriva och åter skriva. Det
tycker han bäst om och är mest motiverad till. Han har egentligen ett ganska
omfattande vokabulär, och det har varit  mycket
intressant att se hans val av uttryck när han inte längre har varit hänvisad
till Blisskartans basutbud av ord.
Svårigheten har varit att han kunde ordet men inte visste
hur det stavades. Först använde han sig av blisskartan, men den var otymplig på
bordet och alltför begrränsad. En dag kom jag att tänka på att det system
som används för prisuppgifter i affärer, en sorts förstärkta blädderblad,
skulle kunna vara något (se video). En assistent visste var man kunde erhålla
dylikt. Henrik fick en ”slaktad” ordbok på bänken och blev mycket nöjd
med det. Ordboken innehöll även en lista med verb och dess böjningsformer.
Eftersom bara grundformen finns på blisskaratan var Henrik osäker på
imperfektformen. Helt logiskt böjde han verben regelbundet men hörde ändå
att det inte blev rätt. Från några enstaka korta meningar som Henrik kunde
producera på sin ABC 80 i åk 7 har han nu som sista uppgift i åk 9 skrivit
dagbok om sin sportvecka i Hälsingland.
Det tog tid, och han hann inte
med alla dagarna, men resultatet är ändå imponerande tycker jag Bilaga 5. Han
har använt talsyntesen när han skrivit men inte som stavningshjälp för
enstaka ord utan mer för att höra hur en hel mening låter. I den mån han har
kunnat komma i närheten av rätt stavning av ett ord, har han haft nytta av
stavningshjälpen i ordbehandlingsprogrammet. Övrig inbyggd hjälp har han
utnyttjat maximalt, flytta ord och satser, kopiera, stryka under etc.
Anders utgångsläge var lite annorlunda. Han kunde läsa
och skriva, men hans stavning lämnade mycket i övrigt att önska Bilaga 6. Han
fick länge arbeta med klassens dator eftersom det dröjde innan hans personliga
levererades. För Anders innebar datorn verkligen ett lyft. Han behövde inte längre
använda så mycket energi på att stava rätt och trycka på rätt tangent. På
ett enkelt sätt rättade han till felaktigheter, och stavningshjälpen kunde
han verkligen utnyttja. Från att ha varit mycket osäker på sin skrivförmåga,
både när det gällde stavning och att åstadkomma en bra berättelse, så började
han njuta av att uttrycka sig. I början av varje svenskalektion lät det:”Får
jag skriva en berättelse idag?” eller ”Får jag skriva brev?”. När han
sedan satt framför datorn, djupt engagerad i sitt skapande, så kom det ibland
små okontrollerade glädjetjut av pur lycka över vad han höll på med.
Slutresultaten blev snygga, med lite extra hjälp korrekt stavade och mer
omfattande än vad han tidigare åstadkommit Bilaga 7. 
Han verkade ha full tillit till sin förmåga att kontakta andra via brev
Bilaga 8.
Anders fick prova på det stavningsprogram som vi köpta
till klassen, Stava från SPCS i Växjö. Han använde det inte särskilt
mycket. Jag tror att hans stavning förbättrades mer genom att han fick hjälp
med korrigering av de ord han själv valt att använda, och det fick han via
ordbehandlingsprogrammet. När et gällde övriga uppgifter inom svenskämnet
har datorn endast fungerat som ett skrivhjälpmedel för Anders.
Matematik, fysik, kemi
Vi fick tidigt Rph-Rhs matematikprogram för algoritmuppställningar.
Det är uppbyggt så att man kan få skärmen upprutad i olika stora rutor och i
olika färgkombinationer svart/vit, vit/svart, blå/vit och vit/blå. Med olika
funktionsknappar kan man förflytta sig både åt höger och vänster, uppåt
och nedåt. I början var vi besvärade av att ett decimalkomma upptog en hel
ruta, likaså måste man låta ett streck hamna mitt i en ruta och inte på
linjen. I nyare versioner har man lyckats förbättra detta. Eftersom eleverna
verkade ha det här med algoritmer relativt klart för sig, och eftersom varje
tal tog orimligt långt tid att räkna ut, övergick jag till att lägga
huvudvikten på problemlösning. Problemet var, liksom tidigare, att det inte
fanns någon riktigt bra miniräknare. Tangenterna satt så tätt att et inte
gick att lägga ett raster emellean. Då fick vi ytterligare ett bevis för hur
bra datorn är för dessa elever. Det fanns naturligtvis ett miniräknarprogram
att lägga in på Hårddisken. Med benäget bistånd från Elevvårdsbyrån fick
vi genast ett sådant. Det hette Side-Kick och innehöll förutom miniräknare
även en sorts almanacka, anteckningsutrymme etc. Med en enkel knappkombination
visade sig miniräknaren på skärmen när man behövde den. Sedan var det bara
att använda siffertangenterna på tangentbordet. Vi var mycket nöjda. Det
visade sig dock snart att ett par saker kunde ha varit bättre. Miniräknaren
kunde bara klara fyra decimaler, och svaret måste man hålla i minner och föra
in på rätt plats manuellt. Det gick att programmera in svaret på en tangent
och sedan hämta det därifrån, men det innebar ett flertal extra tryckningar
och det ville vi undvika.

Vid ett arbetsmöte i maj -89 angående
matematikundervisning på dator fick jag en kopia av miniräknarprogrammet Scbas.
Det kan jag verkligen rekommendera. Det kommer från Örebro och är avsett att
kunna användas även av blinda om man kopplar till en talsyntes. Det är föredömligt
enkelt att använda, finns i två olika versioner beroende på hur avancerad
matematik man håller på med.

I övrigt framkom egentligen inte några bra
matematikprogram som passade mina elever. Ett utländskt program verkade
intressant för Anders som är integrerad i särskild matematik, men programmet
fanns inte översatt. Men även i matte klarar man sig väldigt långt med ett
vanligt ordbehandlingsprogram och en ”miniräknare”. Huvudsaken är ju att
man kan skriva upp sin uträkning och visa hur man har gått till väga. Vissa
tecken finns inte på tangentborde, t.ex. pi, men med hjälp av aski-koden kan
man få fram de flesta, och i övrigt får man hitta på egna individuella lösningar.
Vad vi inte har lyckats lösa är, hur man på ett smidigt sätt ska kunna göra
illustrationer till sina tal. Kanske skulle man kunna utveckla ett ritprogram
som liksom miniräknaren kan ligga resident och tas fram vid behov.

Henrik har använt Storyboard Plus för att pränta
in vissa geometriska formler. Han har ritat figurerna och ställt formlerna
bredvid med hjälp av textdelen i det programmet.

Med hjälp av Storyboard Plus har vi också provar på
att låta eleverna göra förenklade lab. Rapporter i kemi och kopplingsscheman
i fysik Bilaga 9.
Idén är naturligtvis, att ju mer de själv kan utföra desto
mer ska de komma ihåg och förstå. De här eleverna har ju tidigare varit helt
beroende av att någon annan skrivit och ritat åt dem.

Anders, som har var integrerad i matematik, har inte haft
tillgång till dator i den situationen utan har då haft en assisten som har
skrivit åt honom. Sina hemuppgifter och övningesuppgifter har han i möjligaste
mån fått göra på sin dator. Vi tycker oss ha sett en skillnad i hans förmåga
att förstå och lösa problemen när han själv får räkna på datorn. Han har
också fått genomföra sina provräkningar på datorn. Anders, liksom andra
handikappade som är beroende av en assisten, har utvecklat en otrolig känslighet
inför assistentens reaktioner på det han gör. Detta tolkas väl oftast så,
att han skulle ha hjälp av detta om han gör fel, men jag tycker inte man skall
bortse från att det också har en förvirrande effekt på eleven. Mycket extra
energi och koncentration går åt till dessa tolkningar istället för att användas
till uppgifterna. Datorn har också gjort det möjligt för dessa elever att få
prova sig fram till olika lösningar och till slut välja den de tycker verkar bäst,
utan inblandning av andra.

 

Ett matematikprogram har vi använt för intraträning av tabeller. En uppgift,
t.e.x. 3*9, visar sig i färg längst upp på skärmen och dalar sedan neråt.
Innan den når nedre delen ska eleven trycka in ett svar och får sedan veta om
det var rätt eller fel. För mina spastiska elever har detta varit för snabbt
och för stressigt, men vissa andra elever har roat sig med det.
SO-ämnen
Inom de samhällsorienterande ämnena har vi inte utnyttjat
datorn särskilt mycket, mest som ordbehandlare vid redovisning av temaarbete.

Avsikten var att använda programmet Newsmaster för
att göra redovisningen mer intressant samt för att producera en klasstidning.
Vi hann tyvärr aldrig lära oss behärska programmet, så att vi kunde åstadkomma
mer än rudimentära utkast. 

2

När vi gjorde ett collage över 1800-talets Sverige så
ritade eleverna illustrationer på datorn.

I samband med valet ritade de också de partipolitiska
bokstavsbeteckningarna och symbolerna i mån av förmåga. Valresultatet åskådliggjordes
med hjälp av olika diagram från programmet Graphing Assistant.

Det finns pedagogiska program inom detta ämnesområde som
verkar bra, men jag har inte haft tillgång till dem. En demodiskett med övningar
i namngeografi har jag provat, och ett sådant program skulle jag gärna arbeta
mera med.

Det som känns mest spännande just nu är möjligheten att
få erbjuda de mest handikappade tillgång till ett uppslagsverk. Svenska Fokus
finns numera på CD-ROM skiva. En CD-spelare kopplas till datorn och sedan kan
man via tangentbordet bestämma vad man vill slå upp. C:a tusen färgbilder
finns också med. Jag har själv haft möjlighet att prova uppslagsboken på Läromedelsbyrån,
och har sedan gjort var jag har kunnat för att skaffa en utrustning till
klassrummet. Trots att klasskassan, p.g.a. generösa fonder, kan bidraga med en
hel del, så fattas det ändå pengar för att genomföra detta angelägna inköp.

Engelska
Anders har haft svårt för engelska, men motivationen att
lära sig har det inte varit något fel på. När vi fick möjlighet att nöta
in glosor med hjälp av datorn tyckte han själv att det gick bättre. Rph-Rh försåg
oss med ett program, där man själv lägger in de ord man vill träna på. Man
kan välja om man vill översätta från svenska till engelska eller tvärtom.
Orden slumpas fram och programmet godkänner bara det svarsalternativ som
skrivits in rätt. Man får träna extra på de ord man inte kunde.

Om man vill göra ett pedagogiskt program ligger det nära
till hands att just prova på glosinlärning. Som tidigare nämnts har jag
kommit i kontakt med två olika personer som gjort var sitt program för
engelska glosor. Jag har fått en demodiskett av båda för att prova på del
elever jag har i engelska. De tränade med glädje, även om de fick samsas två
eller tre vid samma dator.

Vissa program skulle bara bra som läxhjälp, men eleverna
har inte tillgång till någon dator i skolan utanför lektionstid. Vi behöver
mer utrymme och fler datorer. 

Bild, musik
Medan Henrik fortfarande hade kvar sin ABC 80 såg jag en gång
hur han ”ritade” en gran genom att sätta ihop ett antal X. Naturligtvis
hade även Anders och Henrik ett behov av att uttrycka sig i bild. På olika sätt
fick de göra det i sin bildundervisning, men det var svårt.

När vi fick vår första dator följde det med ett antal
program i Assistantserien. Vissa trodde jag inte att jag skulle få användning
för i första taget. Eive talade om att det även fanns ett ritprogram som
hette Drawing Assistant. Jag försökte få byta till mig det, men det
gick inte. Jag tjatade då lite på Arne Ågren på Skolförvaltningen, och till
slut fick jag lov att beställa ett ritprogram. Det hade då kommit i en ny
version och hette Storyboard Plus. Handboken fanns bara på engelska. Hur
skulle jag få det att fungera? Under ett jullov lånade jag hem det och min son
hjälpte mig att lista ut grunderna. Jag var fascinerad och använde många
timmar till att öva mig på att rita enkla föremål och att färglägga dem
med de fyra färgerna i lila-turkos ton. Med tiden lärde jag mig att man kunde
ställa om programmet och få fram alla regnbågens färger på skärmen.
Programmet gick att styra med piltangenterna, vilket var ett måste för Anders
och Henrik. Trots att all textinformation var på engelska, hade de inga svårigheter
att lära sig hitta i programmet. Henrik tog hem sin dator på loven och kom
tillbaka med underbara bilder, som han hade haft tid att sitta och arbeta ut.
Han provade sig fram och hittade nya funktioner som inte jag hade lärt honom.

Varje höst har man i bildundervisningen i vår skola en
liten tävling, som går ut på att göra bästa omslaget till elevernas
telefonkatalog. Henrik ville vara med och bad att får göra sitt förslag på
datorn Bilaga 10
. Det var början till att bildundervisningen mer och mer förlades
till hemklassrummet, och till att Henrik och Anders fick uttrycka sig i bild via
datorn. Henrik förmedlade lite av sin känsla inför detta i ett brev Bilaga 11
.

Det var en spännande tid. Henrik hade börjat sin karriär
med att rita en idyllisk bild utan hänsyn till perspektiv Bilaga 14 bild 1. Jag
visade vad han skulle tänka på, och genast gjorde han en ny bild med djup i
Bilaga 14 bild 2
. Anders och Henrik blev då mycket intresserade av perspektiv
och fick ägna sig åt det när de hade bild.

Bildfröken kunde nu ge dem fler uppgifter, som var
gemensamma med övriga elevers. Bl.a. fick de i uppgift att rita av en
reklambild. Henrik lyckades då med hjälp av förstoringsmöjligheten i
ritprogrammet göra en kork på sin Niveaflaska, som blev så bra att man tyckte
sig kunna ta i den Bilaga 15. Äkta beundran började strömma emot dem,
vilket inte var så tokigt för deras självkänsla. Om och om igen har de fått demonstrera sina bilder.

Även om det var roligt att bilderna blev bra, så kände
jag mest tillfredsställelse vid tanken på att de hade en ny uttrycksmöjlighet
och en ny sysselsättning.

Det var roligt att se på bilderna på skärmen, men
naturligtvis hade vi gärna velat ha dem på papper. Framlidne Lars Dahlin på
IBM hjälpe oss att få en papperskopia på en av de första bilderna med bara
fyra färger. Därefter har jag sökt med ljus och lykta efter en färgplotter,
som skulle passa vårt program. När inte ens IBM själva kan hjälpa mig har
jag börjat ge upp hoppet. Som ett alternativ har Christer Cervin tagit färgkort
och diabilder som blivit helt utsökta.

Vad värre är är att jag hört ryktas, att man inte är
intresserad av att behålla Storyboard Plus. Det är egentligen avsett som ett
ritprogram till overheadprojektor och antagligen inte så ofta utnyttjat. Jag
har inte hittat någon som använder programmet. Förhoppningsvis finns det något
annat program, som är lika bra eller bättre, men det känner jag inte till.

I träslöjden skulle Henrik få göra en stämpel. På
datorn ritade han en stiliserad bild av en örn (som han heter) och skrev EAGLE
under. Bilden förminskades sedan med hjälp av en kopieringsapparat tills den
fick önskat format. Själva utförandet vet jag tyvärr inget om.

Som tillvalsämne har Anders och Henrik haft ”Bild, ord
och musik”. Musikläraren som har detta ämne inspirerades av deras framsteg på
datorn. Han lät dem t.ex. använda sina datorer när han undervisa om gråskalor.
När möjligheten yppade sig skaffade han datautrustning till musiken och
eleverna fick försöka sig att komponera med hjälp av en dator.

På skolavslutningen vårterminen 1990 fick alla lyssna på
ett musikstycke som Henrik komponerat.

Data
När det blev aktuellt att mina elever skulle ha
undervisning  i ämnet data fick jag
själv ta hand om det. Alternativet var undervisning på skolans datorer, men de
var inte handikappanpassade. En dator var försedd med raster. Eleverna skulle
ju också ha mer behållning av att lära sig mer om sina egna datorer.

På en timme i veckan hinner man inte så väldigt mycket.
Sista året, då eleverna gick ett extra år, försökte vi åstadkomma en
dubbeltimme åtminstone för Anders och Henrik. Min ambition var att lära dem
de program vi hade tillgång till. De hade mycket lätt för att ta till sig all
information jag kunde förmedla och jag måste hela tiden komma med något nytt.
Eftersom jag inte hade tillgång till en dator hemma, måste jag ibland förbereda
mig rent teoretiskt. Man måste kunna en sak ganska bra för att lära ut den,
men som sagt de hade lätt för att förstå och mycket tålamod.

 

Planning Assistant sparade vi länge på. Jag hade aldrig ens sett det
demonstrerat. Ett kalkylprogram borde de dock kunna innan de gick till
gymnasiet, så vi försökte. Tack och lov fick vi då veta att man inte använde
de programmet på gymnasiet, och att det dessutom inte hade någon likhet med
andra kalkylprogram, så vi övergav försöket.

Anders och Henrik ville behärska sina datorer så mycket
som möjligt själva. Vi gick igenom olika DOS-kommandon. Vi tittade på vad som
fanns på deras hårddiskar och hur trädkonstruktionen organiserade det hela.
De skapade filer, flyttade på dem, döpte om dem etc. De gjorde bibliotek och
underbibliotek för sina spel, kopierade från varandra och vågade sig till och
med på att ta bort sådant som var överflödigt. De lärde sig lägga in sina
program på menyn och räkna ut vilket kommando som behövdes för att starta
programmet därifrån. När jag glömde något kunde jag fråga dem.

Vi lärde oss också att använda modemet, men det ska jag
återkomma till.

Kommunikation via modem
Inte långt efter det att vi fått vår dator till
klassrummet blev vi tillfrågade om vi inte ville vara med bland de första i
Stockholms skolar att kommunicera via modem. Naturligtvis ville vi det. På
grund av diverse förvecklingar skulle det komma att dröja ett år innan det
levererades. De som skulle koppla in det misslyckades av en eller annan
anledning, men trodde att de lyckats eftersom allt såg bra ut på skärmen. I
god tro väntade jag i timmar på att komma fram. Till slut anade jag oråd och
ringde databasen. Då fick jag veta att det bara fanns en linje att komma fram på,
så det var inte konstigt att jag fick vänta. Jag höll på att ge upp. Hur
skulle jag någonsin kunna använda modemet med eleverna under dessa omständigheter.

Jag kontaktade en kunnig och hjälpsam kollega, Ingvar Svenserud på Vårdbergsskolan,
som i sin tur använde timmar på att försöka hitta felet. Han kunde nämligen
avgöra att inga signaler gick fram till databasen, det bara såg ut så på skärmen.
Andra s.k. experter kom för att lösa problemet och gick
utan att ha lyckats. Till slut fanns det inte ens någon ytterligare att vända
sig till, som jag visste om åtminstone.

 

En kollega, Gunnel Eklof på Skanskvarnsskolan, var också intresserad av modem.
Vi hade tänkt låta våra elever skriva till varandra. Vid ett tillfälle berättade
hon att PS2/30 modellen hade en port som passade till modemet. Henik hade fått
sin dator då, och vid första bästa tillfälle provade jag modemet på hans
dator. Det fungerade.

Eftersom det inte fanns något telefonjack i vårt
klassrum, hade jag fått lov att köpa en förlängningssladd och dra den från
en telefon i bottenvåningen ut genom fönstret och uppför väggen och in i vårt
klassrum. Om bara inte någon annan behövde telefonen gick det bra.

När jag nu kunde komma fram, var nästa problem att lära
sig hur databasen fungerade. Jag hade fått vissa grundläggande instruktioner
ett år tidigare, men det såg så lätt ut när någon annan gjorde det visade
sig kräva en hel del träning. Jag använde ett kommunikationsprogram som heter
TELIX. Den manual som visst skulle finnas verkade omöjlig att få tag i. Det största
problemet var att å, ä och ö konstant ersattes av konstiga krumelurer. Lösningen
kom så småningom. Om man använde kommandot TX istället för TELIX så ställde
programmet in sig på svenska bokstäver.

Det var dags för eleverna att få prova. I början hjälpte
jag till eftersom det var många installationsfrågor att besvara på kort tid.
På vår begäran förlängde databasen den tid man hade på sig för att komma
in i basen, och så kunde eleverna själva börja försöka. Det kom att bli
Anders som använde modemet mest. Han lärde sig snabbt att själv gå in i
databasen, kontrollera om han hade post och skriva insändare. Tyvärr krånglade
databasen en hel del det sista året och aktiviteten bland användarna gick ner.

Vi försökte använda oss av Frösundas databas också,
men förstod oss inte riktigt på den. Anders hade själv skrivit och begärt
information om en databas för rörelsehindrade i Örebro. När vi till slut
hade möjlighet att kontakta dem, kom vi inte fram. Jag hoppas att Anders ska få
tillfälle att använda sig av ett modem i fortsättningen också. Jag tror att
han kan komma att få mycket utbyte av det.

En av hans största svårigheter har varit att hinna skriva
det han vill. I sista minuten, innan Anders slutade åk nio, fick jag själv lära
mig hur man hämtar färdig text från en diskett och förmedlar den vidare till
databasen. Vi provade, men Anders hann aldrig lära sig det. Förhoppningsvis får
han göra det på gymnasiet.

Spel
Vi har inte använt särskilt mycket tid till spel. Inte på
grund av principskäl utan mer av den enkla anledningen att elevernas skolarbete
vid datorn engagerade dem så mycket att det inte föreföll ha tid att tänka på
spel. Vid behov fick de spela något för att koppla av, och då och då
stannade de inne på rasten för att spela, men inte så ofta. När de stannade
inne så använde de lika gärna tiden till att rita på datorn.

De hade tre versioner av schack, varav den roligaste var
Battle Chess. Det spelet förevisades ofta i syfte att imponera på andra. Pjäserna
beter sig nämligen som om de vore levande. Ctetris var också ganska populär.
Fyra i rad, en sorts luffarschack, var bra för det kunde man spela mot någon
annan. För att hela spelet ska synas på skärmen krävs det att man har en
VGAskärm. Xonix var mycket populärt under den sista terminen i nian.

Vissa spel kan de inte klara av p.g.a. hastigheten. Precis
innan terminsslutet fick jag tillgång till ett program, med vars hjälp man
skall kunna göra spelen långsammare. Jag provade på Pacman men lyckades inte.

Övrigt
När vi lärde oss programmet Filing Assistant hade vi
ingen egentlig användning för det i undervisningen. Eleverna skrev varsin
adresslista och sedan använde de inte programmet mycket mer. Anders hittade
till slut ett användningsområde. Vi hade försökt åstadkomma att Anders och
Henrik skulle få en datautrustning till hemmet också. Jag ansåg att de skulle
ha stor nytta och glädje av det. När det inte beviljades uppmanade jag dem att
söka fondmedel. De skrev till ett stort antal fonder, och för att hålla reda
på till vilka han skrivit och från vilka han fått svar, så la Anders in allt
på en diskett med hjälp av just Filing Assistant.

I vår skola har vi ett mobbningsprojekt, som går ut på
att upptäcka och förebygga mobbning. Ett led i denna ansträngning har varit
ett antal anonyma enkäter. Med hjälp av datorn har jag kunnat låta mina
elever vara så anonyma som möjligt. När jag har haft tid har jag lagt in alla
frågor på en diskett för att besvaras på skärmen och sedan skrivas ut. Vid
andra tillfällen har jag läst frågorna och eleverna har numrerat svaren.
Svaren överlämnades därefter till den som skötte enkäten.

En liten, men ändå inte obetydlig effekt av datorarbetet
har varit, att Henrik och jag har kunnat ”kivas” via datorn. Henrik är
snabbtänkt, men p.g.a. sitt handikapp har han inte möjlighet att komma med
snabba kommentarer eller mothugg. När vi hade olika åsikter om matematiska
problem, kunde Henrik med en snabb tryckning ändra mina siffror och insistera på
sitt eget alternativ. Han verkade njuta av den möjligheten.

Problem
De första PC/G datorerna som vi fick var nog egentligen
mycket bra utifrån vad jag kan bedöma. De var utrustade med extra minne, så
vi var aldrig begränsade av detta. Ett av de fyra tangentborden krånglade, men
det blev genast utbytt. Jag vet att IBM skickade en tekniker som åtgärdade något
som jag inte längre minns vad det var.

Det största problemet var att vi inte hade någon hårddisk.
Eleverna var fortfarande mycket beroende av att någon satt bredvid och hjälpte
till med disketterna. Skulle de försöka själva var risken stor att
disketterna skulle skadas. En privatperson, som hörde talas om våra första
trevande försök, ställde välvilligt en hårddisk till vårt förfogande. Han
t.o.m. installerade den. Jag hade förmånen att ha den i min dator. Det innebar
i sin tur att det inte fanns utrymme för något ytterligare i den. När jag
fick en elev med synproblem försökte vi installera programmet Vista som
skulle möjliggöra förstorad text. Det gick inte att få plats med det kort
som hörde till. Inte heller har vi kunnat installera en joy-stick. Det har för
övrigt inte heller gått att att göra i de tre andra datorerna, som inte hade
hårddisk tidigare, men som fick det under vårterminen 1990.

De personliga datorerna har varit ett kapitel för sig. Det
har krävt alltför mycket tålamod av eleverna, enligt mitt tycke, när det gällt
leveransen av de utlovade datorerna. Eleverna har varit beundransvärda.

De extraprogram som de behövt p.g.a. sina handikapp, t.ex.
1-finger programmet och talsyntesen, har ibland varit orsak till att något
annat hakat upp sig. Man kan inte först använda talsyntesen och sedan gå till
ritprogrammet utan att stänga av datorn emellan. Som tidigare nämnts behövs
en nyare version av 1-finger programmet till de nyare datorerna annars hakar
vissa tangenter upp sig.

Henrik har vid ett par tillfällen haft oförklarliga
problem med att starta upp sin dator. Helt plötsligt saknades config.sys filen.

Strax före terminsslutet upphörde Anders printer att
fungera. Ena minuten var den i full gång nästa var den helt död. Han hade använt
den mindre än en år.

Som tidigare nämnts fick vi en viss uppsättning program
till de ursprungliga datorerna. När eleverna sedan har fått personliga datorer
har de endast fått ett ordbehandlingsprogram. Ritprogrammet t.ex. får de inte.
Frågan är om det är ett pedagogiskt program, som skall betalas av skolan,
eller ett hjälpmedel, som skall bekostas av hjälpmedelscentralen/landstinget.
Den sistnämnda anser att det inte är ett hjälpmedel. Kommer skolan att ha råd
att förse varje elev, som har behov av det, med ett ritprogram för ett par
tusen kronor? Om inte, ska eleven då avstå från att rita? Om skolan köper
programmet, ska eleven då lämna tillbaka det när han lämnar skolan och be nästa
skola köpa ett nytt likadant åt honom? Eller ska eleven köpa alla program själv?

Ett annat problemområde är lärarutbildningen. När vi
fick våra datorer var utbildningen, som brukar ingå i köpet, troligen
bortprutad. Vi fick en provisoriskt ordnad utbildning. Drygt ett år senare blev
vi erbjudna en veckas koncentrerad genomgång av ett antal program. Endast tre
av fyra lärare skulle få gå. Utbildningen skulle äga rum en vecka före
jullovet. Den tidpunkten var inte särskilt lämplig, dels fanns det mycket att
slutföra i skolan, dels var risken stor att man skulle hinna glömma det mesta
under jullovet. En så koncentrerad genomgång av program kräver egentligen att
man kan en hel del i förväg för att ha nytta av den.

Men undervisningen är inte allt. Det måste finnas tid och
möjlighet att öva. Vill man verkligen att lärarna ska använda sig av detta
utmärkta hjälpmedel, borde man ge dem tillgång till en dator i hemmet. Det
vore det bästa utbildningsalternativet.

En svår uppgift har varit att skydda datorerna mot stöld.
Vi har ofta fått flytta dem till säkrare utrymmen än klassrummen, vilket har
varit besvärligt och inte särskilt nyttigt för datorerna.

Utvärdering
 
Elevernas
Som väl framkommit av det jag tidigare skrivit, har eleverna på många sätt
visat att de uppskattat de nya möjligheter som datorn givit dem. I sina brev,
bl.a. till Eive, har de försökt formulera varför de haft glädje av sin dator
(bil. Bilaga 12, Bilaga 13).
Föräldrarnas
Jag bad föräldrarna att från sin synvinkel försöka bedöma
vilken betydelse datorn har haft för deras barn. Istället för att försöka göra
en sammanfattning återger jag deras kommentarer i helhet:

”-Det är modernt idag att prata om livskvalitét, och i
Henriks fall tycker jag det verkligen är befogat. Den har skjutit i höjden.
Han kan ju med datorns hjälp klara av saker själv, inte minst då i skolan.

-När han har datorn hemma skriver han brev, ritar etc. Han
har då något att syssla med som han tycker är meningsfullt. Han har lärt sig
stava och läsa bättre, och han är mycket intresserad av att försöka prata.

-Henrik tycker också att det är roligt att han behärskar
datorn, att det är han som får visa och tala om, om någon i familjen undrar
hur man gör det eller det, framför allt när lillebror behöver få hjälp.”



”-Han känner sig mer självständig, behöver inte så
mycket hjälp av assistenter.

-Han kan utveckla sina ”konstnärliga” anlag med hjälp
av ritprogram.

-Han vet vad som finns i datorn, eftersom det bara är han
som lägger in program.

-Synd att han inte har kunnat använda datorn i integrerade
ämnen som inte försiggår i hemklassrummet.

-Toppen att kunna kommunicera med andra datorer med hjälp
av modemet.

-Det är mycket lättare att skriva uppsats med datorn, det
går att ändra hur mycket som helst innan man är nöjd.”
Bildlärarens
”Jag fick direkt svar på om eleven förstått uppgiften.
Det var lättare att tala med och förstå eleven genom datorn. Eleven kunde för
första gången snabbt visa vad han tänkte, kunde och vill göra, och han kunde
lätt ändra och experimentera med olika varianter för att till bestämma sig för
vad han tyckte var bästa lösningen”.

Uppgifter:

Form-avbildande

Färg- träffsäkerhet, blandning

Färg och ljus-induktion

Form och mönster- påverkan

Perspektiv

Komposition

Text

Layout-skolkatalog

Min egen
-Genom det jag har skrivit, hoppas jag att jag har kunnat förmedla,
vilken underbar tillgång en dator kan vara för en handikappad person. Inlärningssituationen
har förbättrats väsentligt genom att de själva har kunnat utföra sina
uppgifter. Beroendet av andra har minskat. Det har varit en njutning att se
Henrik komma in i klassrummet, byta stol, sätta på datorn och börja arbeta
utan att behöva be någon om hjälp (se video). Anders, som inte kan prata i
telefon med en främmande person, har kunnat ta kontakter via modemet.

-Nya och roliga sysselsättningar har blivit tillgängliga.

-För mig som lärare har undervisningen blivit lättare
och mer naturlig. Jag har kunnat ge eleverna arbetsuppgifter som de har kunnat
syssla med på egen hand. Det har hänt då och då att datorn åkt hem lite före
eleverna inför ett längre lov. Vi har haft några lektioner kvar. Det har
blivit en omedelbar påminnelse om att utan datorn behövde vi var fler i
klassrummet, det var svårare att ge stimulerande uppgifter och eleverna försattes
genast i en beroendesituation.

-En väsentlig effekt har varit att datorn har hjälpt mig
lära känna eleverna bättre. En person som inte talar och som inte använder
vanliga gester är det svårt att komma in på livet. Eleverna har via datorn
kunnat förmedla sådant, som sagt lite mer om dem som personer.

-Både Anders och Henrik har visat överraskande god förmåga
att uttrycka sig i bild. De har visat prov på nyfikenhet, experimentlusta och
uppfinningsrikedom. Personer i deras omgivning har ibland fått omvärdera dem.

-Det har varit en stimulerande uppgift för mig att försöka
lära mig mer och mer inom det här området. Det har varit krävande också,
men mest av allt har det varit fascinerande att se elevernas framsteg.

Slutkommentar
I början av 60-talet läste jag pedagogik på
universitetet. Jag minns särskilt en bok av Maya Pines som handlade om
experimentell datorundervisning i USA. Inställningen till denna var rätt
kritisk. Lärare skulle bli onödiga, de stackars barnen skulle bli isolerade
och bara ha en dator att prata med. Dessa hotfulla framtidsvisioner har inte
blivit verklighet ens i USA.

I den undervisningssituationen som är aktuell för mig har
datorn istället gjort eleverna mindre isolerade, och den har blivit ett oumbärligt
hjälpmedel för mig som lärare.

När jag började använda datorer i klassrummet var jag övertygad
om att det redan fanns massor av erfarenhet på området på andra håll.
Efterhand har jag fått en mer realistisk bild av förhållandena. Utvecklingen
går framåt, men när man tänker på vilken betydelse en datorutrustning kan få
för en handikappad elev i grundskolan, eller ännu tidigare, så är det svårt
ibland att tycka att det går tillräckligt fort.

TUFFA-projektets intention var bra, att kompensera
handikapp med hjälp av datateknik. Nu, efter tre års erfarenhet, skulle jag
kanske kunna skriva en vettig kravspecifikation, eventuellt med inslag av egna
visioner. Ändå har jag under den här tiden lärt mig att datavärldens
verklighet överträffar mina vildaste fantasier.
Print Friendly, PDF & Email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *